HIPHOP Kanye Omari West, 38, vet hur man släpper musik med en fanfar. Man har varit tvungen att ge upp nattsömn blott för att hålla koll på hans sjunde albumtitel. ”So help med god”, ”Swish”, ”Waves” och ”T.L.O.P.”, med tillhörande gissningslek vad bokstäverna betyder. Det visade sig vara ”The life of Pablo”. Först trodde alla att ”Pablo” syftade på Picasso, men enligt den senaste serien tweets verkar det röra sig om den judisk-romerska aposteln St. Paul(?).
Addera ett episkt nätbråk med rapparen Wiz Khalifa (som bland annat handlade om byxor) och tweets av typen ”This is not album of the year. This is album of the life”.
Det är tur att Kanyes konstnärskap faktiskt står i paritet till hans käft. Ambitionen att ignorera gränser och bryta ny mark är det som gör honom kroniskt intressant som artist. Och musiken är i dag bara en del av den dröm som är Kanyes.
Så även jag satt naglad i torsdags natt när han tonsatte avtäckningen av sin tredje Yeezy-kollektion med sitt nya album i New Yorks Madison Square Garden. Med laptop och puffande posse spelade han ”T.L.O.P.” samtidigt som Naomi Campbell, Young Thug och de andra modellerna i bränt orange kreationer stod frusna i black power-hälsningar. Det var en oemotståndlig uppvisning i musik, mode och politik.
Men först i går fanns den slutgiltiga versionen av albumet – som mastrats och trixats med till de sista minuterna – på internet.
På ”The life of Pablo” blandar Ye uttryck från sina tre senaste skivor. De autotunade popmelodierna från mästerverket ”808s & heartbreak”, det självrannsakande mastodontprojektet ”My beautiful dark twisted fantasy” och den aggressiva protestmusiken på ”Yeezus”. Addera en tesked trap och du får en helhet som är omisskännlig Kanye.
”T.L.O.P.” är inte lika banbrytande som sina föregångare. Ibland låter den ofokuserad, som att artisten suttit med ena ögat på sina sneakers och det andra på Twitter (vilket ju faktiskt är ett fullt möjligt scenario). Ibland är Kanye tröttsam – som i Rihanna-gästade ”Famous” med sin väldokumenterade Taylor Swift-diss – men Kanye är aldrig, aldrig tråkig. Samplingen av Sister Nancys reggaeklassiker ”Bam bam” i ovan nämnda ”Famous” är förresten klockren. Och i den okomplicerade ”Real friends” känns det som att West bara gör musik som han gillar och släpper kraven på att förändra den.
Om man tänker på ”T.L.O.P.” som en vinyl är det på b-sidan som det verkligen händer. Jag älskar det minimalistiska mörkret i ”FML” med The Weeknd och den lekfulla ”30 hours” som samplar Arthur Russells ”Answers me”. Båda ger den air av någonting rent och obefläckat som man faktiskt förväntar sig på ett Kanye West-album.
När ”The life of Pablo” plötsligt tystnar har man glömt alla Twitter-bråk och desillusionerade utspel i ren förtjusning över musiken. Det säger väl egentligen allt.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!