”Monsterland” är den något skrämmande titeln på Stora Lappträsk-födda artisten Vera Vinters nya album, som släpps i dag. Hennes pop på svenska handlar om både yttre och inte landskap, dröm och verklighet.

På nya plattan samsas hennes mjuka röst med analoga modulsyntar, som hon själv kallar för monstersyntar. Här är en intervju om att växa upp i en pytteliten by, om att förlora sin pappa, om kvinnan utanför Ica och om skräcktecknaren Hans Arnold.

Hej Vera! Hur är känslorna såhär inför släppet?

– Jag har gått igenom olika faser. Ångest, hybris och glädjekickar. Jag släpper på eget skivbolag den här gången och att fatta alla beslut på egen hand har varit underbart men också superläskigt. Skulle beskriva känslan jag har i kroppen som en mix av övertrött och vimmelkantig.

Blev skivan som du tänkt dig?

– När jag började skriva på nya materialet efter ”Idyll”-plattan var jag less på min akustiska gitarr. Jag längtade efter nya ljud. I samma veva började jag hänga på Elektronmusikstudion i Stockholm och hittade ljudmaskiner som det kom fågelsång, snöstormar och undervattensvärldar ur. Sen träffade jag producenten Johannes Berglund och vi spelade in några låtar i hans studio. Det kändes helt rätt från start, så enkelt. Hans känsla för ljud och hur ljuden möter orden är så fokuserad och respektfull. Kunde inte gjorts på ett bättre sätt helt enkelt.

Vem borde lyssna?

– För mig är musik som en upptäcktsfärd. Tillbaka eller framåt i tiden. Jag blottar hemliga tankar, drömmar och rädslor i någon slags jakt efter att förstå mig själv och andra lite bättre. Men jag har svårt att sätta en etikett på min publik. Min musik har inget kön, åldersgrupp eller annan kategori. Den är bara musik.

Du växte upp i en by med 15 personer, eller hur?

– Jo, jag har bott större delen av mitt liv i Stora Lappträsk i Norrbotten, men nu bor jag i Vasastan i Stockholm, så har väl blivit en norrbottning i Stockholm och vice versa.

Hur har uppväxten påverkat din personlighet, tror du?

– I tonåren satt jag mest hemma på mitt rum och spelade gitarr. Och jag är nog en ”hemmakatt” som trivs med att ha folk runt omkring mig, fast lite på avstånd. Det bästa jag vet är ett hus fyllt med familj och vänner. Folk som fixar med sina projekt på varsin kammare och så möts man upp för fika …

Hur tror du att uppväxten i byn kan höras i din musik?

– Både i texterna och på ljuden. Jag tycker om hur ljud kan förstärka ord och tillsammans skapa en bild i huvudet – till och med minnen och drömmar. Är man uppväxt som jag är, i skogen med mil av tystnad runt omkring, så lyssnar man noga på alla ljud runt omkring. Sorterar dem, följer dem, behåller dem i minnet.

Vad har din pappa betytt för ditt musikskapande?

– Otroligt mycket. Han var själv musiker, men gick bort hastigt och alldeles för ung. Han blev 45 och jag var 17 år när han dog.  Han var min hjälte och förebild, och att förlora en förälder lämnar kvar en tomhet som bara finns där som ett hål. Något som man ska lära sig att leva med resten av livet. Därför började jag skriva låtar för att bearbeta saker. Förlust av de vi älskar, tomhet, längtan. Men också hur viktigt det är att leva för alla och det som finns kvar.

Kan musik läka?

– Musik kan få oss att känna massor av saker och det är viktigt att känna för att förstå sig själv men lika mycket andra människor. Så jag tror absolut att musiken har en stark inneboende kraft. Både när man skapar den och upplever den.

”Monsterland” – vad handlar skivtiteln om?

– Att titeln blev ”Monsterland” kommer ur Hans Arnolds skräcksagobilder som jag tycker väldigt mycket om, i boken ”Monsterland” som han gjorde på 60-talet. Det finns en overklighet i hans bilder – lite samma känsla som att läsa Leonora Carringtons ”I Underjorden”, som också inspirerat mig under skrivfasen.

Och ”Sagolandet” – vilken plats är det?

– Jag skrev ”Sagolandet” om kvinnan som sitter och tigger vid Ica-butiken där jag bor. Den handlar om ett här och nu som faller sönder, och att vara medmänniska i en värld som brinner. Ibland vill man ju bara blunda och låtsas som att det jobbiga och trasiga runt omkring en inte finns för det är jobbigt att se. I Sverige har vi länge varit förskonade mot krig och akut fattigdom som finns på andra håll i världen men nu har den trasigheten hunnit ifatt oss.

Har den låten ändrat betydelse för dig sedan du skrev den, med tanke på saker som sker i samhället just nu?

– Låtar kan ju betyda olika saker olika dagar, men det jag hoppas att ”Sagolandet” lämnar kvar är en påminnelse om att vi alla hör ihop.

Hur skiljer sig de nya låtarna från din tidigare musik?

– ”Idyll” handlade om en barndomsvärld med konkreta minnen som skridskoturer på Stora Lappträsksjön i Norrbotten. Låtarna på ”Monsterland” beskriver snarare det inombords upplevda. Sånt man ser när man blundar. När man drömmer och ”mardrömmer”. Där finns skönhet, men också grymhet, sorg och fula saker.

Tror du att du kommer nå en annan publik den här gången?

– Det är så konstigt när man spelar live. Man kan inte styra över någonting bara försöka plocka ned orden och melodierna i rätt ordning. Och ibland är det så läskigt att man helst vill vara helt ensam på scenen och i rummet. Men jag hoppas ändå få spela de nya låtarna för alla som gillade Idyllplattan och några fler.

Vilken är din största förhoppning inför 2016?

– Jag har lånat hem en bas. Jag tycker om ljudet.  Så just nu ser jag fram emot djupare och mörkare klanger.  Att skriva och plantera om mina pelargonior i början av mars.

Var kommer vi se dig?

– Närmast väntar releasefest och radio, och tv-spelningar. Den tredje mars gör jag, Jenny Wilson, Peter Morén, Nicole Sabouné med flera en specialkonsert på Södra Teatern i Stockholm (”En hyllning till Bowie”, reds. anm.). Sen blir det klubbturné i vår och festivaler till sommaren!