Det var här i Stockholm allt började, berättar han om sina akustiska solokonserter.
Det märks att Chris Cornell är genuint glad över att vara tillbaka.

För drygt tre år sedan såg jag Chris Cornell tappa både glöden och konsertbesökarna en sen kväll i Karlstad. Det var en spelning i orättvis motvind. Att låta Soundgarden-sångaren stänga den unga Värmlandsfestivalens första speldag var en bättre idé i teorin än i praktiken.
Den här gången är förutsättningarna monumentalt annorlunda. En perfekt inramning. Sittande publik, fullt fokuserad och uppenbart med hela amerikanens karriär i skivsamlingen.
Precis, i skivsamlingen. Här i Konserthuset är det ingen av de medelålders fansen som ens skulle komma på tanken att lämna lokalen innan Cornell har tackat för sig.
Det blir också ett fint möte mellan just publiken och den ofta roliga, ibland klädsamt politiska och alltid röstskarpa Cornell. Som ett vardagsrum där senaste albumet ”Higher truth” får kryssa bland sångarens decennier av låtar och band. Soundgardenklassiker som ”Black hole sun” tar plats bredvid en stark version av Temple Of The Dogs ”Hunger strike”, Audioslaves ”I am the highway” och 51-åringens solomaterial. Ofta kompat av den imponerande multiinstrumentalisten Bryan Gibson som cellotrollar fram ny magi i allt ifrån briljanta ”Fell on black days” till covern på ”Nothing compares 2 u”.
Med enkel dekor och ljus som ibland knappt träffar sångaren står rösten alltid i fokus. Det är det unika instrumentet som håller ihop det ibland spretiga materialet där några låtar, som till exempel ”Rusty cage”, inte riktigt lyfter i den avskalade formulan.
En gallring i repertoaren och ett tajtare set skulle förmodligen göra den här redan fina kvällen ännu trevligare.

FLER KONSERTRECENSIONER HITTAR DU HÄR