Det smakar popcorn i munnen direkt.
Susanne Sundfør går på till John Williams matinéanthem ”The imperial march”, kanske mer känd som Darth Vaders signaturmelodi när den astmatiske jätten med det röda lasersvärdet gör dramatiska entréer i ”Star wars”-filmerna.
På något sätt visar låtvalet var Sundførs musik kommer ifrån. Låtarnas golv består av tidig synthmusik från tiden då Darth Vader var som läskigast och störst. Det vill säga – när ”Rymdimperiet slår tillbaka” och ”Jedins återkomst” släpptes 1980 respektive 1983.
Att lyssna på henne är lite som att gå in i en vintagebutik med gammal synthkitsch. Är det Vangelis-merchandise som hänger därborta i hörnet? Var? Där, bredvid backen med klassiska Depeche Mode– och A-ha-singlar på vinyl.
Det som främst förhindrar att konserten blir en retrofest är Susanne Sundførs känsla för melodier och rösten. Ibland sjunger hon så att stolen under mig skakar. Ibland är det lika pampigt som Florence And The Machine.
Den norska låtskrivaren och artisten är som bäst när musiken är hård, mörk och maskinell. Ett intryck som förstärks av minimalismen på scen – två synthar, en trummis och en basist. Och det mesta ljussätts med den oöverträffade färgkombinationen rött, vitt och svart.
Konserten känns dock rumphuggen och kort. Och jag begriper inte vilka som vill se henne sitta och trubadursjunga med en akustisk gitarr, som i nya låten ”Sound of war”. Dessutom har Susanne ingen lätt uppgift. Hon uppträder i Stockholm en sömnig tisdag i mars.
Publiken skulle nog inte ens ha vaknat om så skådespelaren Kit Harington hade lufsat in på scenen och börjat vråla i versaler:
”JON SNOW ÄR INTE DÖD! HAN ÅTERUPPSTÅR I SJÄTTE SÄSONGEN AV ’GAME OF THRONES’! YI-HAA!”