POP Med pur pop och en lätt bris av r’n’b var All Saints i slutet av 90-talet föregångare till Sugababes. Deras toppenlåt ”Pure shores” finns med på det fina soundtracket till en av mina favoritfilmer; ”The Beach”. Kring samma tid var Nicole Appleton, en av Appleton-systrarna i bandet, ständigt tabloidmaterial i och med sina förhållanden med drullarna Robbie Williams och Liam Gallagher.
Det här är gruppens tredje comeback sedan den första splittringen 2001 (som var en följd av ett bråk mellan Natalie Appleton och Shaznay Lewis om vem som skulle ha en militärjacka på en fotografering).
Kvartetten, döpt efter gatan i Notting Hill där de först träffades, är nu alla mammor till barn mellan 6 och 23 år och de hyser en gemensam fäbless för dagtids-tv.
Känslan, både i musiken och intervjuer bandet gjort inför släppet, är att All Saints skiter i’t. Det här är fyra kvinnor som inte tar skit från någon.
Texterna har blivit mer mogna och personliga. Musiken, däremot, har fortfarande en air av svalt 90-tal. Bandet har konserverat sitt stakiga melodispråk och sitt charmigt mjäkiga sångsätt. All Saints låter som All Saints och varför skulle de inte? Om kvartetten försökte passa in någonstans mellan dagens popstjärnor skulle det förmodligen bara kännas krystat.
Flera av låtarna är som hämtade från en 15 år gammal chill out-samling. Tänk vokala harmonier och tribala beats. Andra låtar – titelspåret, till exempel – är jättekonstig musik som man till vardags bara hör längst in i de mest rökelsefyllda hörnen av Camden Market.
All Saints 3.0 liknar inga andra. Medan pojkband förenas likt Dressmann-posters i vart och varannat hörn, är All Saints – med sina sånger om skilsmässor och kvinnlig vänskap – en helt unik röst i popmusiken 2016.
”Why didn’t I stop to listen? Why didn’t I hear my girls?” som de sjunger i ”Red flag”.
BÄSTA SPÅR: ”One strike”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!