När du genomför runt 300 gig per år och dessutom driver en populär podcast som metalstjärnorna köar för att gästa torde det inte finnas mycket tid över till annat.
Tack och lov verkar det här med att nöta sofflock och samla navelludd inte vara några av Jamey Jastas favoritsysselsättningar – för det går ju faktiskt att göra musik också. Och det ska vi vara väldigt glada över.
Förvisso har det gått lite mer än tre år sedan senaste fullängdssläppet, och därmed också sisådär tusen konserter, men det går knappast att anklaga Hatebreed för att vila på lagrarna eller komplicera till saker i onödan. Så som det kanske blir då grundformen har stötts och blötts i 22 år och under denna tid inte radikalt har omvärderats eller stöpts om till något annat än just det som är inskrivet i programförklaringen.
Därför kommer du mycket väl känna igen Connecticutgänget på låten ”A.D.”, som är första smakprovet från majsläppet ”The concrete confessional”. Bortsett från över översprudlande thrashiga tonen och ett gnistrande rappt gitarrsolo från Wayne Loziak handlar det mycket om skomakare som blir vid sin läst. Om skomakandet i detta fall inbegriper sömnad av de tuffaste hardcoremetaldojjor du kan tänka dig.
Jag har hört hela albumet, kanske redan spelat sönder det om jag får vara ärlig, och kan därför säga att premiärspåret knappast är någon solitär på skivan i sig. Som sig bör är det ett moshvänligt stycke metalfläsk med attityd och tanke hämtad från hardcore och punk, som jag lär få mycket fler anledningar att återkomma till om sisådär en månad.
Fram till dess går det väldigt bra att rusa sig igenom ”A.D.” ett antal gånger – samt att glädjas över att kvintetten strax före skivsläppet besöker Sverige för en extra hård dubbelmacka. Redan den 26 april besöker combon nämligen Sticky Fingers i Göteborg, medan den dagen efter gör gemensam sak med Dr Living Dead och The Haunted på En Arena i Stockholm.
Som sagt. Det finns många anledningar att återvända till Hatebreed den närmaste tiden. Var så säker.