PJ Harveys kärva melodier nästlar sig fram
av
PJ Harvey
The Hope Six demolition project
Island/Universal
ROCK Polly Jean Harvey har inte direkt gjort de enkla och mest konventionella valen i sin snart 25-åriga karriär. Smart, intelligent och med en orubblig integritet har hon istället alltid utmanat lyssnarna och på så vis hållit sig ständigt relevant i decennier.
46 år gammal visar den brittiska sångerskan inga som helst tecken på att bli bekväm eller inställsam. Tvärtom.
”The Hope Six demolition project” är inspelat, med publik, bakom en glasvägg som en utställning på Londons Somerset House och tar på många sätt vid efter det hyllade och lysande förra albumet ”Let England shake”. Framför allt då med de intensivt researchade texterna och den brokiga konstpopen. Projektet har sin stomme i Harveys resor till Afghanistan, Kosovo och Washington DC tillsammans med fotografen Seamus Murphy. Sångerskan ville helt enkelt inte bygga sina berättelser på vad hon läser om platserna, hon ville uppleva dem på egen hand. Känna dofterna. Prata med människorna som lever där. Känna marken under sina fötter.
Och precis så autentiskt låter och känns det nionde albumet. Resorna läcker ständigt in i låtarna. Allt ifrån hur den intensiva saxofonen tar plats bredvid hetsigt trafikkaos till de påträngande direkta texterna som effektivt fångar essensen av vår tids kollektiva skuld och de utsattas förtvivlade kamp. En slags rockbyggd new journalism där Harvey tillsammans med sina parhästar John Parish och Flood väver ihop miljömyller, punkskräniga ”Dry”-gitarrer, frijazzigt blås och brännande politik.
Musikaliskt är ”The Hope Six demolition project” ingen lättsvald uppföljare till den Mercury Prize-vinnande föregångaren. Det tar tid att både greppa och lära sig tycka om flera av låtarna, melodierna kärvar och måste nästla sig fram. Men de gör det, till slut.
Och det finns undantag. Första singeln ”The wheel” kastar välbekanta blickar till sångerskans mest lättnynnade 90-tal, refrängen på ”Near the memorials to Vietnam and Lincoln” blir snabbt en märkligt hittig ramsa och ”The community of hope” är en rak och effektiv rocklåt där Harvey tycks skriva exakt vad hon ser framför sig.
Som vi behöver album som det här 2016.
BÄSTA SPÅR: ”The wheel” och ”The community of hope” är inte bara albumets mest direkta sånger, de fungerar också som det helt avgörande kittet som binder ihop resten av den sorgsna, yviga och bitvis larmiga plattan.
VISSTE DU ATT: Textfrasen ”this is the way the world ends” i tunga ”The ministry of defence” är hämtad från T.S. Eliots avslutande rader i dikten ”The hollow men” från 1925?
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”To bring you my love”, Polly Jeans starkaste stund vid sidan av förra ”Let England shake”. Ett album som drygt 20 år senare fortfarande är en ganska omtumlande upplevelse.
