INDUSTRIMETAL Farbror Al är arg. Nej, förresten, stryk det – den forne Ministry-ledaren är heligt förbannad på mänskligheten i allmänhet och på uppstudsiga och föga respektfulla ynglingar i synnerhet. Han spyr superdistad galla över Facebook-kommentatorer i ”I’m sensitive”, läser lusen av sådana som konsekvent avfärdar gruppers nya skivor i ”Unlistenable” och låter ärligt talat oftare som en magsur insändarskribent än som en skarp samtidsanalytiker.
Det må väl vara hänt. Långvarigt missbruk av rent hälsovådliga proportioner föder knappast de mest nyanserade betraktarna och utan en självklart och tacksamt rött skynke som George W Bush framför ögonen går det ju att förlåta Jourgensen för att emellanåt svinga i luften och försöka sparka in öppna dörrar.
Desto mindre bekvämt är hur lite hans Surgical Meth Machine har att föra till bordet inom den genre som Jourgensen mer eller mindre har gjort till sin egen. På många sätt är debutalbumet modulbyggt, med detaljer som ska vara ”rätt” men som mest känns som att hitta en anteckningsbok från 2004 och generas en smula över sina egna tankar och funderingar. Låtarna är ofta överlastade med samplingar från filmer och nyhetsinslag, Jourgensens röst effektdränkt och rytmerna som hämtade från gamla Atari Teenage Riot-demos.
Det hindrar emellertid inte de tolv spåren från att skjuta över målet. Den mer rockbaserade ”Gates of steel” är ett udda inslag som fungerar oväntat bra, en dekonstruerad Slayer-sampling ger ”I want more” en snygg ansats och en förvriden munspelsloop har nog aldrig gjorts coolare än i ”Spudnik”.
Ilska och frustration kan vara en drivkraft så god som någon. Men det kräver också att den mynnar ut i något konstruktivt och inspirerande.
BÄSTA SPÅR: ”I want more”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!