UPPSALA. Om Weeping Willows-Magnus musiksmak fick regera Sverige skulle vi slippa så mycket trams. Han ser dessutom ut som en stilig kulturminister, så saken borde vara biff.
Eller, förlåt, fish and chips.

”Snygga kostymer!” ropar en man i publiken några låtar in i konserten. Magnus Carlson ler, nöjd över komplimangen. I den northern soul-tradition han håller så kär är ju kostymen lika viktig som sjutumssinglarna i skivsamlingen. I kväll bär han själv ett välskuret exemplar med subtila, mönstrade detaljer. Bandet har en stund tidigare äntrat scenen till ”Willow weep for me” med Frank Sinatra. Den sätter en perfekt ton.
Weeping Willows musik har inga fallskärmar, inga manér. Magnus Carlson sjunger bara ut sitt hjärta med armarna resignerat hängande längs sidorna. Han är en fantastisk sångare, men samtidigt väldigt mänsklig i sin persona.
Bandet – lyxigt förstärkt med stråkkvartett och Goran Kajfes på trumpet och Per ”Ruskträsk” Johansson på saxofon – är efter två decennier tillsammans en synnerligen väloljad maskin. De tar oss till ett dansgolv där tamburinerna rasslar höga och dj:n gråter krokodiltårar till soul, country och sentimental sextiotalspop.
Tre saker jag tar med mig lite extra: Det stompiga beatet i ”My love is not blind”. Den ljuva Style Council-soulen i ”Wait for love to grow”. Och så avslutaren, ”Broken promise land”, bandets bästa låt. Så sorglig att den borde förses med samma varningsetikett som cigarettpaket. En varningsetikett för ömma hjärtan.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!