HIPHOP ”Mitt team” var en lyckad kupp.
Att läsa reaktionerna på sociala medier om Frej Larssons och Joys officiella EM-låt – vreden! idignationen! raseriet! – var mycket underhållande. Zlatan sa att låten spelade i samma division som han själv men föga överraskade delade låten, precis som Frej Larsson själv, upp åsikterna i tre läger:
Älska, hata, hata med ännu större irritation.
Att ”Mitt team” kom från en plats som kallas ”samtiden” kom på något sätt bort i diskussionen. I vanliga fall brukar ju bidrag i den lugubra genren mästerskapspop vara lika moderna som Papphammar.
Men ett helt album med Frej Larsson? 22 spår? ”Livin la vida Larsson”? Står han ens ut med det själv? Det är minst sagt en överdos av… frejadelica.
Det är som med Maskinen — enstaka låtar är briljanta. Här heter det bästa exemplet ”Salaam aleikum”. Men att plocka bort musiken ur sitt naturliga sammanhang – livekonserter där publiken är dubbelt så studentflaksvilda som Frej – är lite som att dra ut sladden ur borrmaskinen hos Einstürzende Neubauten. Vad är det egentligen som blir kvar?
Ibland verkar allt på blodigt allvar. Ibland verkar Frej Larsson vara sin generations Eddie Meduza. Ibland är han en Dr Bombay som rappar om knark. Och ibland är alltihop ett rått manifest för att lyckas mot alla odds.
I det här fallet genom att vara sig själv, hur mycket det än kostar.
BÄSTA SPÅR: ”Saleem aleikum” (feat. Erik Lundin).

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!