Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan den östgötska AOR-truppen släppte sitt senaste album, den hyllande ”Double agent”.
Men snart är de aktuella igen.
Bandet bjöd in Musikbloggen för att godkänna materialet till septembersläppet ”Ghost play” i studion strax utanför Norrköping.
En liten grusstig leder ner till studiobyggnaden, som ligger bakom ett väl tilltaget bostadshus som bland annat har Malin Baryards 280 kvadratmeter stora gård som granne. För dagen är byggnaden – byggd och ägd av frontmannen Sebastian Roos pappa, Liverpool-basisten Ronnie Roos – utsmyckad i flådiga Miss Behaviour-banderoller som vajar lätt i vinden.
Här kan det vara på sin plats med ett påpekande för att uppnå full transparens. Jag är här för att jag är en smula, om än nog så marginellt, medskyldig till att ”Ghost play” låter som den gör. Det var nämligen jag som tipsade min gamla gymnastekamrat Patrik Magnusson (CrashDïet med flera) om gruppens existens tidigt förra året, och på så sätt föddes det samarbete som har gjort att den forne ölänningen har producerat fem av plattans tolv spår.
– Som slumpen föll sig hade vi precis börjat fundera på om vi skulle koppla in en utsomstående person i skapandet, säger gitarristen Erik Heikne innan han sätter igång första spåret ”Friendly fire”.
– När vi började skriva för nya skivan pratade vi om att vi ville föra in element av grupper som vi har influerats av som ligger utanför AOR-fåran. Både jag och Sebbe är stora Yngwie Malmsteen-fans, vi brukar ha hela kvällar då vi bara spelar hans skivor till våra fruars stora förtret, så vi ville föra in en neoklassicistisk ton, tillsammans med NWOBHM-vibbar. Där kände vi att Patrik var rätt person att hjälpa oss.
Precis detta märks också i öppningsstycket. Det drar snarare åt heavy metal än slick vuxenrock, och landar ganska nära det som Dynazty gör på senaste skivan medan kompgitarrerna är som hämtade från Yngwies stoltaste Rising Force-dagar.
På så sätt är ”Ghost play” mer varierad än gruppens två tidigare utgåvor. Och kanske därmed också mindre direkt och superhittig.
– Vi tänker fortfarande i album, säger Sebbe. I stället för att kasta ihop tolv dundercatchy spår som egentligen inte hänger ihop vill vi att det ska bli flow och dynamik i det hela. Kanske ett feltänk i Spotify-tider, men det blir mest intressant för oss så.
Det betyder att infallsvinklarna under de 47 minuterna är större än tidigare. Även om basen fortfarande ligger i den mest melodiösa av melodiösa hårdrocksgenar är influenserna och infallen breda nog. Under uppspelningen påminns jag om Bon Jovi (introt till supercatchy ”Savage heart” är direkt ”Runaway”-nickande), Europe, Dare (titelspåret), tidiga Genesis, Act och Richard Marx i den avrundande pianorysaren ”Save the word”.
”Ghost play” är planerad att släppas tidigt i höst (tänkt release är antingen slutet av augusti eller under september) och är trots sin titel ingen kuslig historia. Och inte heller har den egentligen något med temat på sitt titelspår att göra.
– Vi hade egentligen namnet långt innan låten i sig, säger keyboardisten Henrik Sproge. Det härstammar från när vi repade inför en Englands-turné och delade lokal med ett annat band. Med tanke på att alla i bandet har fruar och barn så är det en ganska stor apparat att få alla tillgängliga samtidigt, och vissa gånger när vi kom ner så visade det sig att rummet var dubbelbokat.
– Vad vi gjorde då? Gick och drack sprit, så klart. Därav föddes namnet ”spökrep” och vi tyckte det var en passande titel på skivan.
Om det också är spöklikt bra? Det får ni läsa mer om när plattan är aktuell för handeln.