POP Ariana Grande är den typen av artist som gärna beskrivs i siffror, som vore hon summan av en matematisk ekvation.
1 miljard spelningar på Spotify.
72 miljoner följare på Instagram.
29 miljoner fans på Facebook.
Jag pratar hellre om hennes röst. Siffror räcker inte för att beskriva den, man måste snarare ta till hennes italienska efternamn. Den Florida-födda 22-åringen har en enorm räckvidd som spänner över fyra oktaver. Det snyggt svepande och lagom slappt artikulerade sätter att sjunga är hennes självklara USP.
På tredje albumet ”Dangerous woman” – titeln är en referens till den egyptiska feministiska författarren Nawal El Saadawis roman ”Woman at point zero” – jobbar hon åter igen med en svensk insjö av låtskrivare och producenter (Max Martin, Johan Carlsson, Alexander Kronlund, Ilya Salmanzadeh, Peter Karlsson, Ali Payami). På gästlistan står Nicki Minaj, Lil Wayne, Future och – Macy Gray.
Den första låten ”Moonlight” (albumet skulle först ha hetat så) är en perfekt programförklaring för Ariana Grande 3.0. Månljuset sipprar in genom persiennerna. Framför datorn hånglas det till en film som ingen kommer att minnas efteråt. Pojken har Elvis i sina ögon och James Dean på sina läppar.
Med lätt retroklingande romantisk sockervaddssoul – och inslag av modern pop och r’n’b – skiljer Ariana Grande ut sig tydligare från sina popstjärnekolleger än på föregångaren, det stora genombrottet ”My everything”. ”Dangerous woman” saknar dess uppenbara megahits men är ett mycket mer konsekvent och jämnstarkt album. Till en ofta lekfull musikalisk fond får rösten ännu större spelrum för sina svindlande, gymnastiska konster.
Sångerskan Ariana Grande är alltjämt ett wailande underbarn och som tronföljare till Mariah Carey får hon MVG hela vägen.
BÄSTA SPÅR: ”Moonlight”, ”Everyday” ft. Future och ”I don’t care”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!