Konserten med 5 Seconds Of Summer kan sammanfattas såhär: köttbullar.
Lika svårt som det är att förstå deras storhet, lika svårt är det att inte ömma för publiken.

I Globen äts godis och popcorn. Det tisslas och tasslas. De som sitter på läktaren försöker förgäves hustla sig till en plats på golvet. När takljuset släcks fylls arenan av en trumhinnetrotsande tinnituston.
Luke, Calum, Ashton och Michael, de fyra spolingarna i det australienska punkpojkbandet 5 Seconds Of Summer, gjorde sig först kända på Youtube när de tolkade Chris Brown, Justin Bieber och Wheatus. Via två album och viss draghjälp från One Direction – vars konserter 5SOS värmt upp för – har de nått en status som ett slags 10-talets korsning mellan Green Day och Blink 182 med kolasås på toppen. Det är ungefär lika spännande som det låter.
Men så handlar en konsert med 5 Seconds Of Summer egentligen inte så mycket om vad som utspelar sig på scenen; fyra killar i spretiga frisyrer, texter om tjejer i American Apparel-underkläder och tröttsamma haranger om köttbullar. Den handlar om samspelet mellan band och publik. Gitarristen Michael Clifford kan styra deras minsta rörelse med sitt piercade ögonbryn. Varenda flicka och pojke inne på Globen förtjänar fem plus. Alla står upp på sina sittplatser och gör synkroniserade danser innan 5SOS så mycket som baxat sina tajta byxor upp på scenen. Som vore de inhyrda statister i en tonårskomedi med Ashton Kutcher i åtminstone en av rollerna. När de stampar fötterna i golvet orsakar de ett litet åskväder.
Innan extranumret sjunker en tjej ihop på sin röda stol.
– Jag har ingen röst längre, säger hon håglöst.
Frågan är om hon någonsin kommer älska ett band så mycket som ikväll.