NORRKÖPING. Rock kan vara svårt.
Det går väldigt enkelt att trassla in sig i omständligheter, krama influensstolpar som känner sig mer obekväma än välkomnande eller gå ner i en så bredbent spagat att jeanssömmarna brister.
Det går ändå. Och funkar för det mesta, mer eller mindre.
Den här skotska trion har en annan infallsvinkel. Kommer liksom in från sidan, blandar ett smula emolutande Foo Fighters-uttryck med prog, stadiumrefränger och en Simon Neil som nästan kröker märla på sig själv i närheten av mikrofonen.
Egentligen borde det inte klaffa alls. Inför en gles publik, i ett ständigt hotande regn, torde Biffy Clyro ha svårigheter med att nå fram. Men under bandets 75 minuter lyckas de dra en tät påse över festivalfältet och bjuda in alla i en varm famn av proffsighet och barbröstad jävlaranamma.
Hade det funnits väggar runt Bråvallas största scen hade de slutit sig runt publiken. Exakt så intimt känns det.

LÄS ALLT FRÅN BRÅVALLA 2016!