Blood Orange är fri och briljant
av
Freetown sound
Domino/Playground
POP Blood Orange är en av få artister som jag har följt med ljus och lykta de senaste åren. Var än Devonté Hynes – som han egentligen heter och i bland även kallar sig som artist – hängt sin svarta läderhatt har jag velat vara. Oavsett om han gjort filmmusik till Gia Coppola, producerat förra årets bästa låt till Carly Rae Jepsen, lagt ut experimentell instrumental musik på Youtube eller släppt ett kasettband med Nelly Furtado. Bara för att nämna några av de senaste exemplen. Både som artist, producent och låtskrivare har Hynes en så tydlig identitet att man hör redan vid första inandningen att det är hans musik. Allra mest tycker jag om hans okomplicerade melodispråk. Hur han mitt i en ganska anonym sång alltid verkar ha en rad i bakfickan som låter som hämtad från vilket klassiskt Prince-album som helst.
”Freetown sound”, som nu släpps tre dagar före sitt planerade utgivningsdatum, är skriven och producerad av Hynes själv. Titeln är hämtad från staden Sierra Leone, där hans pappa föddes. Albumet påminner mig om när jag som barn fick köpa en extra stor påse lördagsgodis och i ett tillstånd av lika delar extas och paralys la ut alla bitarna på bordet och bara stirrade på dem. Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med ”Freetown sound”. Albumomslaget med ett kärlekspar som kramas i ett oansenligt rum, ljudeffekterna, hur ylande saxofoner får tonsätta antirasistiska och feministiska brandtal, slapbas-balladerna, Michael Jackson-stönen och de där enkla popmelodierna som känns som att man hört dem någonstans förut. Allt är exempel på Blood Oranges oantastliga smak och oefterhärmliga förmåga att realisera sina idéer. Med en drivkraft som bara verkar vara att ha kul och utmana sig själv lyckas han koka ner allt som är Dev Hynes till en sammanhängande mixtape. Det är ett ännu mer imponerande album än den varmt omfamnade föregångaren. På ”Cupid deluxe” var Blood Orange en stilsäker artist som imponerade inom tydliga ramar. På ”Freetown sound” släpper han inte bara saxofonerna fria utan låter hela sin otvungna talang flöda fritt. Var ska detta sluta?
BÄSTA SPÅR: ”Hadron collider”.