SOUL Plötsligt brister morfar ut i sång. Rakt från hjärtat, med darrigt vibrato, sjunger han med i låten som spelas på bilradion i den röda volvon.
”They, said some day you’ll find/All who love are blind/When your heart’s on fire/You must realize/Smoke gets in your eyes”.
Morfar som aldrig brukade sjunga. Min syster, som övningskörde med morfar, har berättat det för mig. Fast jag inte ens var där själv har scenen gjort outplånligt inryck på mig. Varje gång jag hör ”Smoke gets in your eyes” – senast tror jag det var i eftertexterna till ”Mad men” – tänker jag på morfar.
Nu sjunger Kevin Rowland samma rader. Det låter som ett svartvitt vykort från en tid jag inte ens var i närheten av att uppleva; den när mormor och morfar var unga. Jag kan bara fantisera om hur deras verklighet såg ut. Jag ser dem sittande på trätrappen till en dansbana, mormor i prickig klänning och morfar i gulnad arbetarskjorta med uppkavlade armar.
Sentimentalitet, nostalgi, kalla den vad du vill, kan vara någonting vackert. Det är ”Let the record show” – Dexys nya album med Kevin Rowlands fria tolkning av irländsk countrysoul – ett högst levande bevis på. Albumet lämnar en bitterljuv smak av en stilla oskuldsfull romantik som verkar förlorad i vårt informationsstressade tvåtusental.
Kevin Rowland är en mästare på närvaro i Joni Mitchells ”Both sides now”, Phil Coulters ”The town I loved so well” och den urgamla irländska folksången ”Carrickfergus”. Han lämnar suckar och hostningar kvar i sin till hälften konverserade och ständigt så stolta sång. I bland spricker hans röst. Precis som morfars.
BÄSTA SPÅR: ”Carrickfergus”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!