Chris Brown är verkligen ett fenomen.
Konserten är så trist att den kröker rumtiden.
Forskarna får kanske tänka om.
Det är inte bara, som Einstein förklarade, objekt med hög massa som fuckar upp din klocka ute i rymden.
Den som vistas i närheten av amerikanska r’n’b-stjärnan Chris Brown märker snabbt att tiden inte är konstant.
Det känns som att man åldras flera år på några minuter.
Människan hinner resa till Mars, mina brorsöner hinner fylla 40 år och jag själv har sedan länge gått i pension innan sista låten äntligen tar slut.
Upplevelsen är lätt ångestframkallande. Marken gungar under fötterna när jag lämnar Globen, kliver ut i friska luften och kippar efter andan.
Vad hände egentligen med artisten som en gång verkade kunna bli den felande länken mellan R Kelly och Usher?
Det största problemet är själva showen. Det är en singback-föreställning där Brown ibland inte ens bryr sig om att hålla mikrofonen framför munnen. Vad spelar det för roll? Han sjunger ju ändå. Emellanåt är det lite som att titta på ett måttligt genomtänkt nummer med Anton Ewald i Melodifestivalen.
Några dansare kör lite trötta moves med ojämna mellanrum, men mest står Chris Brown själv på scenen. Det är ofta svårt att höra vem som hörs mest – Chris Brown på scen eller Chris Brown på band? Och inget blir bättre av att Globen inte ens är halvfull. Nej, långtifrån. Musiken dånar fram över tomma läktare och ett grått betonggolv.
Det är tomt, kyligt, likgiltigt och enformigt. Det här är över 100 minuter av mitt liv som jag aldrig får igen.
Tack och lov.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!