METAL Likt sina likaledes visionärt styrda genrebröder i Opeth har Bayonne-gruppen Gojira på senare år ägnat stor möda åt att rycka upp sina tidigare så fast förankrade dödsrötter. Enligt denna ständigt progressiva konsekvens är sjätte albumet också deras mest äventyrliga, med en musikalisk spännvidd som emellanåt är astronomiskt svindlande. ”Stranded” låter som ett Pink Floyd på Pantera-steroider, ”Silvera” fortsätter på föregångaren ”L’enfant sauvages” polyrytmiska spår, medan avrundande ”Liberation” å sin sida drar åt akustiskt etnoplock à la Sepultura runt ”Roots”.
Idémässigt är resultatet ofta strålande. Joe Duplantier sjunger med mer stadga även i de mer melodiösa partierna och riffbyggena är oftast stadiga nog att bära låtarna framåt. Men samtidigt känns ”Magma” snarare som vägen än själva målet. Som att Gojiras aktuella riktning kommer att nå fängslande resultat i framtiden snarare än nu. Detta till trots – det här är finfin progmetal som knappast sviker.
BÄSTA SPÅR: ”Only pain”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!