ROCK/METAL Av omslagskonsten – en mustaschprydd slagskämpe står med nävarna uppe omgiven av en djävulsfigur, ett par voodoodignitärer, en Insane Clown Posse-medlem och ett hornprytt barn – att döma kan en ledas att tro att Danmarks största hårdrockexport någonsin är redo att fajtas för sin topposition. Så enkel är emellertid inte ekvationen. Sjätte albumet har snarare en konserverande ton. Volbeats kärnvärderingar kläs upp i en allt mer metallisk skrud. Där föregående skivor har spretat vilt mellan rockabilly, skräckrock, country, punk och thrash är intentionen nu mer sammanhållen – och även mindre spännande och infallsrik.
Med gitarristen Rob Caggiano (ex-Anthrax) som musikalisk motor bredvid Michael Poulsen blir det mindre bebopalula och mer konventionellt tuggande. Sentimentala 50-talsmelodier sprids över tjocka hårdrockgitarrer i ett allt som oftast beskedligt tempo. Formen är bekväm och välbekant men ger också öppningar för kompositioner som känns som rena repriser. Inledningsspåret ”The devil’s bleeding crown” har vi hört i en rad upplagor tidigare i karriären, ”Black rose” tvinnar ihop ”Lola Montez” med ”Maybellene i hofteholder” medan ”Let it burn” har mycket gemensamt med ”Cape of our hero”.
Samtidigt blir det aldrig direkt tråkigt eller nonchalant. Poulsen är alltjämt en mästare på att skriva älskvärda refränger som träffar direkt i hjärtat och att återvända till modersmålet i ”For evigt” får ses som ett sätt att blidka hemmapubliken i en helhet som aldrig är annat än genomgod men sällan riktigt exceptionell. Även om inget ursäktar den pajiga buskisboogiecovern på The Georgia Satellites ”Battleship chains”.
BÄSTA SPÅR: ”Rebound”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!