Emellanåt sitter jag och kippar efter andan.
Kan det verkligen vara så här bra?
Tar Muse arenarocken till en ny nivå?
Ja.
Så jävla ja.
Scenen är placerad i mitten av golvet. En försiktigt roterande rundel, som även sträcker sig ut mot sidorna med ett par imponerande ramper, likt en koloss som alla i Globen har full insyn till.
Det är ett vågat drag. Med tanke på att publiken ser alla vinklar och vrår finns det få möjligheter att gömma sig, ingen reträtt eller tillflyktsort.
Senast jag såg det just i Globen var det Metallica som bjöd in, något som Muse högtidlighåller genom att lägga några riff från ”Seek and destroy” som apendix till ”Hysteria”, men det är också en strategi som kräver mod och tanke.
Precis det har trion från Teignmouth. Den lyckas ta låtar som på skiva kan framstå rätt intetsägande och sätta dem i ett sammanhang. Bädda ner dem i en säng där Queen skedar med Rush medan U2 ser på. Gör arenarock med såväl tanke som kraft och som hittar en helt annan kontext när den exponeras på just detta sätt.
På så vis är showen bland det mest iögonfallande jag har sett på länge. I rysaren ”The globalist”, med frontmannen Matt Bellamy på flygel på ena rampen, flyger en stor drönare över publiken, ”Mercy” avfyras med konfettikanoner och serpentiner och i ”The handler” används de snyggaste 3D-effekter jag har sett på en svensk konsertarena.
Med ett allt som oftast fantastiskt ljud – Chris Wolstenholmes bassound är så fett att det skulle kunna lösa svälten på Afrikas horn – och en konsekvent visuell illustration blir gruppens vision med ens solklar. Svackor från studioskivorna försvinner, vare sig det handlar om 15 år gamla ”Plug in baby” eller färska ”Defector” – så stillastående på skiva, så rörlig live – så sluts allt in i samma famn av total perfektion.
Den vågade strategin går hem.
Och den är så jävla bra.

LÄS FLER NYA KONSERTRECENSIONER HÄR!