Queen + Adam Lambert lyckas med det nära omöjliga
avQueen + Adam Lambert
Festival Stage, Sweden Rock
Publik: Säkert 25 000-30 000 personer, hela festivalen verkar vara här. De allra flesta är dessutom kvar till sista ackord.
Längd: 1 timme och 50 minuter.
Bäst: ”Another one bites the dust”, ”We are the champions”, ”Killer queen” och roliga ”Stone cold crazy”.
Sämst: Den 1950-talsstöpta ”Crazy little thing called love” blir väl mycket musikal, på fel sätt.
NORJE. Det är så lätt att fnysa åt den oheliga alliansen. En före detta Idol”-deltagare och ett av världens mest ikoniska band.
Jag sällar mig till tvivlarna. Men ibland är det skönt att bara krypa till korset.
Det är som att den frånvarande huvudpersonens ande svävar över det kylslagna festivalområdet redan en kvart före konserten. Det fladdrar i tygridån. En suggestiv ljudmatta träder fram mer och mer, ända tills en både röst- och träffsäker ”One vision” öppnar showen.
Att det här förstås också är Freddie Mercurys kväll missar ingen.
Men det blir snabbt också Adam Lamberts. Med en av rockvärldens allra största utmaningar på sina axlar gör den före detta ”Idolen” förmodligen sitt livs insats. Nej, han är inte Freddie Mercury. Hur skulle han eller någon annan kunna? Men sättet han tar sig an rollen, sången, gesterna. Hur han går in i det teatraliska skådespelet med kroppens alla nervtrådar. Lambert gjuter verkligen energi i varje vers, refräng och sekund.
Det finns mycket att snubbla över i kväll men det är i ödmjukheten och inställningen till hela uppgiften som frontmannen förändrar allt. Redan i sitt första ordentliga mellansnack slår han smart fast det självklara, det kommer alltid bara finnas en Freddie Mercury. I stället ska kvällen vara en hyllning till sångaren och sångerna. Ett tillfälle att fira musiken och ikonen.
Det är förstås ögonblicket som höjer den redan euforiska publikstämningen ett steg till. Allsången vibrerar ändå bort till festivalens mest avlägsna wokvagnar.
Showen är perfekt inramad. Allt ifrån den överdådiga ljusshowen till hur effektivt de använder bildskärmarna. Eller när filmsekvenser med Freddie bryter in och sjunger slutet på ”Love of my life” och glider in i ”Bohemian rhapsody”. Mäktigt och hjärtskärande.
Adam Lamberts röst har inte samma pondus och djup som Mercury men han imponerar här med. I stunder, som till exempel i ”I want it all” eller ”Radio ga ga”, är han kusligt nära.
Och att se den åldrade originalduon Roger Taylor och Brian May uppleva sitt livsverk, så nära glansdagarna det förmodligen går att komma, är en vacker show i sig. De ser så genuint glada ut. Speciellt May.
Det är nog rättvist att kalla honom lycklig.
Låtarna i kväll: 1. One vision 2. Hammer to fall 3. Seven seas of rhye 4. Stone cold crazy 5. Another one bites the dust 6. Fat bottomed girls 7. Play the game 8. Killer queen 9 . Don’t stop me now 10. Somebody to love 11. Love of my life (Brian May på sång) 12. A kind of magic (Roger Taylor på sång) 13. Trumsolo 14. Under pressure 15. Crazy little thing called love 16. I want to break free 17. I want it all 18. Gitarrsolo 19. Tie your mother down 20. Bohemian rhapsody 21. Radio ga ga
Extranummer 22. We will rock you 23. We are the champions