ROCK Det är en ganska bra musikalisk vidd på Los Angelesbandet Red Hot Chili Peppers karriär sedan starten 1983. Från den tidiga och mest funkhetsiga perioden till den luftigt lättillgängliga ”Californication”, som också är kvartettens mest framgångsrika platta hittills.
På det elfte albumet, det andra med gitarristen Josh Klinghoffer, finns många av uttrycken samlade. Danger Mouse har ersatt den mångårige producenten Rick Rubin och tillsammans har de hittat en känsla som för det mesta både förvaltar och renodlar gruppens historia. Det låter ofta samlat och harmoniskt medan den mest intensiva rocken från förra ”I’m with you”, som alltid har varit mitt värsta med RHCP, får åka i baksätet. Den befriande vilda attityden från 80-talet sipprar in ibland. Samtidigt verkar nya sättningen ha landat ordentligt. I den bakåtlutande ”The longest wave” hittar Klinghoffer en vacker John Frusciante-nerv, träffsäker nog att vara en hyllning.
Några nya uttryck sticker ut. Som det snyggt fjäderlätta pianot i ”Dark necessities” och hur Flea i samma låt lägger en djupt, svängig bas i stället för att förlora sig helt i sin karatefunk. Annat är mer är svårsmält. Synthdränkta ”Go robot” till exempel, där Kalifornien-gruppen gräver djupt i identitetskrisen som kan komma av att leta sig fram i samtiden med ett gigantiskt 90-tal i ryggsäcken. Eller hur Anthony Kiedis texter känns allt mer fåniga.
Det slår inga euforiska gnistor om ”The getaway”. Men det är en fokuserad samling låtar från ett band som fortfarande har uppenbar glöd kvar i venerna.
BÄSTA SPÅR: ”Dark necessities”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!