ROSKILDE. Det låg i luften.
Det kändes på lång väg.
Konserten med PJ Harvey är förhäxande bra.
Till slut kan inte publiken hålla sig längre.
De har mest stått stilla i över en timme och lyssnat, kanske inte ens vågat röra på sig.
Men efter en hypnotisk ”Down by the water” går åskan och publiken i det jättelika tältet kan inte sluta jubla.
PJ Harvey kommer för en gångs skull av sig precis innan hon ska presentera sitt band och spricker upp i världens största leende. Nu är det hon som bara kan stå och stirra och lyssna.
Innan dess verkar inte 46-åringen från Dorset, England vara medveten om att någon över huvud taget tittar. Blicken befinner sig tusen dagar härifrån.
För att det inte ska bli några missförstånd nu – det beror inte på att PJ Harvey är disträ eller ointresserad.
Jag har snarare sällan sett en artist som varit lika fokuserad eller försvunnit lika långt in i sin egen musik.
Konserten bygger inte på någon utlevelse eller ”alla ska med”-kommunikation. Det är ett dovt och suggestivt och mörkt set som långsamt växer i styrka. Det är som om PJ Harvey stoppar ner publiken i en kastrull vatten och sakta vrider upp temperaturen, steg för steg och låt för låt.
PJ Harvey koncentrerar sig mest på hennes två senaste album, ”Let England shake” och ”The hope six demolition project”. På båda skivorna använder hon ofta sakrala och uråldriga folkmelodier för att sjunga om konflikter och sociala orättvisor i dag. Det låter som om The Velvet Underground läser The New York Times och en läderinbunden bok om brittisk folklore samtidigt.
PJ Harvey omger sig med en skara svartklädda och allvarliga män, däribland välbekanta ansikten och mångåriga arbetskamrater som musikerna och multiinstrumentalisterna Mick Harvey och John Parish. Allihop har en ordentligt inrökt patina. Ingen hade blivit förvånad om de skulle ha gått direkt från stampuben och in på scenen.
PJ Harveys röst ramas in av malande gitarrer, marschtrummor och olycksbådande blås. Terry Edwards levererar ett glödande, skevt och fritt saxofonsolo i ”The ministry of social affairs”. Hela bandet slamrar ihop sig och skållar publiken i två fantastiska versioner av ”The wheel” och det hårda ”Rid of me”-utbrottet ”50ft queenie”.
Sedan kommer den mordiska ”Down by the water”. Sedan reser sig en ensam och välbekant gitarr ur det efterföljande kaoset och slår i gång en löjligt intensiv ”To bring you my love” som är voodoo och kalla kårar och onda andar.
Allra sist står alla på scenen, och alla i publiken, och sjunger den gamla gospelmelodin från ”Wade in the water” i ”Anacostia river” innan ljuset slocknar och konserten är över.
Det känns faktiskt lite för kort. Om PJ Harvey hade stannat kvar i ett par extranummer och tagit tillvara på den explosiva stämningen skulle det femte plustecknet ha börjat lysa i natten.

HÄR KAN NI LÄSA FLER KONSERTRECENSIONER!