ROSKILDE. Red Hot Chili Peppers lever verkligen upp till förväntningarna.
De är fortfarande ett av världens tristaste liveband.
Sångaren Anthony Kiedis har en uppgift – att kunna texterna.
Det borde vara självklart, kanske till och med vara hans jobb.
I stället står 53-åringen från Michigan och tittar ner på en teleprompter under större delen av konserten. Med keps, färgglada shorts och en t-shirt med texten ”Be as fresh like a fish”.
Vad är egentligen problemet? Texterna innehåller ju ändå mest olika ord med ändelsen ”-cation”.
Men det förstärker spelningens slappa känsla. Det är slående hur tunt det låter.
Bandet har blivit ett världsnamn genom att mixa funk, hårdrock och nakna överkroppar. Med tanke på att det några minuter innan konserten luktar mer gräs än i Bob Marleys studio borde musiken passa den största scenen i Roskilde perfekt.
Men det spelar ingen roll att basisten Flea sprattlar runt som funkrockens svar på Angus Young. Det gör detsamma i fall trummisen Will Ferrell klär ut sig till Chad Smith (eller är det tvärtom). Eller att gitarristen Josh Klinghoffer, som ersatte John Frusciante 2009, duschar musiken med övertyrda wah wah-riff.
Det är ändå lika funkigt som en borr. Och om gruppen vill borra hål i scengolvet blir showen logisk. Annars ser jag inte poängen. Det är odynamiskt, osvängigt, plåt och mer fyrkantigt än en kvadrat.
Hits som ”Dani California”, som i princip är en cover på Tom Pettys ”Mary Jane’s last dance”, ”Scar tissue”, ”Other side” och ”Californication” borde kunna ta festivalen med storm. Nu når ingen av dem ut längre än tre centimeter från scenkanten.
Det dröjer ända till de sista extranumren innan konserten vaknar. Då verkar Anthony Kiedis äntligen medveten om att över 60 000 människor står och tittar, speciellt när han låter sina ”r” rulla som Björn Ranelid i ”Give it away”. Då hoppar Flea jämfota som om han bryr sig.
Då är det nästan bra.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Fotnot: Red Hot Chili Peppers spelar på Tele 2 Arena i Stockholm 10 september.