För ungefär 16 år sedan var Suede ett av världens slöaste och fånigaste liveband.
Men nu verkar de bry sig igen.
Sångaren Brett Anderson säger att de inte har spelat låten på länge, plockar fram sin allra längsta mikrofonsladd, går ner till publiken vill kravallstaketet och börjar sjunga:
”There’s a song playing on the radio, sky high i the airwaves on the morning show…”
Och det går en rysning genom hela nöjesfältet. Man kan nästan känna hur marken skakar till när ”The wild ones” lägger en varm filt över den kalla kvällen.
Med tanke på publikens snittålder – en bra bit norr om 30 – är det nog fler än jag som minns musikvideon till samma låt där Andersson längs en öde landsväg i slow motion. Hans svarta rock skulle få jobb i den kommande säsongen av tv-serien ”Sherlock Holmes”.
Nostalgin är snabb och överväldigande. En gång i tiden var ju Suede en androgyn och glammig oas bland stereotypa könsroller. Kanske den enskilt viktigaste anledningen att jag hade mascara och rött läppstift på en skolbal i Kiruna på 90-talet. Sedan kom Oasis och lads och lager och allting slutade i status quo.
När Suede var som bäst mellan 1992 och 1994 brukade Brett Anderson virvla runt i en svart kroppsstrumpa och piska sig själv med sin sladd. Att se samma person i dag är inte riktigt samma upplevelse. Med sin vita skjorta utanför byxorna påminner han mer om en servitör som fått feeling.
Det har varit väldigt svårt att tycka om Suede sedan 1997, men jag har sett dem vara betydligt värre på scen. Vissa konserter i 2000-talets begynnelse gör fortfarande ont i öronen och ögonen.
Men nu tar de inget för givet längre. Suede har helt enkelt inte råd med det. De måste jobba hårdare och låta bra för att någon över huvud taget ska orka stå och lyssna på dem 2016.
Och det är rätt vackert.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!