NORJE. Frenetiskt, tajt och som en punkig smäll på käften.
Nu vill jag se det återförenade The Hellacopters igen. Bara inte just på en stor festival.

”Det känns jättekonstigt men svinbra”.
Frontmannen Nicke Andersson sätter ord på spelningen redan efter ett par låtar. Det är både lätt att förstå honom och, faktiskt, känna likadant. Med en sättning som inte har stått på scen tillsammans på 18 år och ett band som varit inaktivt i åtta är The Hellacopters återföreningspelning på fredagskvällen en av årets mest unika på festivalen. Men rockbandet gör det också för att fira 20-årsjubileet av ”Supershitty to the max!”, sättningens legendariska debut och bandets allra mest smutspunkiga period. Med konserten byggd på albumet och eran gör Hellacopters sin återkomst på en jättescen men med material som skapat för rökiga, trånga och skitiga klubbar. Det är ingen självklar uppgift, till och med för en så efterlängtad comeback som den här.
Men redan i tredje låten ”How could I care” lossnar konserten, medlemmarna ser mer bekväma ut och det mest yviga festivalljudet har sansat sig. Kvintetten är så tillspetsat frenetisk att varje ackord och trumslag är en aggressiv känga i nyllet. Det är så ivrigt att inte ens de ibland skevt stämda gitarrerna ges någon respit.
Framför är det genuint roligt att se dem samlade igen. Kenny Håkansson är så slingrande bascool det går att bli. Nicke sjunger som vanligt lysande. Dregen är så böjd att gravitationen borde få honom att ramla. Gitarristernas pose-säkra dueller ser ut som de kan göras i sömnen.
Det blir verkligen en fin fest för vad som blev den spretiga starten på en karriär som snart rätades upp. Men när ”(Gotta get some action) Now!”, låten som bäst visade vägen till bandets mer hitorienterade år, avslutar kvällen blir det också tydligt hur mycket den typen av luftigare material kan göra för stora konserter som den här.