Chansen är stor att du har hört Albin Lee Meldaus stämma. Kanske på ett bröllop, på gatan – eller exempelvis en av de drygt nio miljoner gånger (!) som hans låt ”Lou Lou” har spelats upp från Spotify.
Den år 1988 i Göteborg födda låtskrivaren, musikern och sångaren släppte sin solo-debut-EP ”Lovers” i våras.
För Musikbloggen berättar han här om mörkret bakom hitlåten, hur han levt på musiken hittills, inspon från föräldrarna – och peppen inför festivalgigen på helgens Stockholm Music & Arts och snart även Way Out West.

Hej Albin! Hur är läget?

– Allt är fint med mig, och jag njuter av sommaren och all värme och kärlek jag fått under ett och ett halvt år. Jag ser fram emot Stockholm Music & Arts och Stay Out West. Det ska bli fint att få spela på hemmaplan framför vänner och familj.

När ”upptäckte” du din sångröst och talang?

– Jag upptäckte tidigt att jag fått sångens gåva då min mor är musiklärare och sångerska. Hon brukade muta mig med nya fotbollsskor. Min far sjöng även han innan jag föddes men sedan arbetade han som belysningsmästare på teater. Där sprang jag runt … och det gav mig viljan att apa mig på en scen … Jag minns Freddie Wadling i ”Monstret” väldigt tydligt.

Vilka instrument spelar du?

– Jag tvingades till trumpet, vilket var mitt instrument tills jag tokvägrade i 12-årsåldern. Jag var en fotbollskille som älskade Zlatan och grandiosa målgester. All eyes on me…. Men insåg snart att jag var kass och tog upp gitarren. Jag visste vad som skulle rädda mig och skolkade allt utom musiken. Jag tappade fotfästet – och då träffade jag Lou Lou.

Lou Lou som i hitten…

– Mörka år följde utan ljus och musik, men det gav mig läxor och historier jag behövde för att bli den jag är i dag.

Sen, då…?

– Livet gick vidare och jag träffade någon ny. Jag tog upp musiken och hon hjälpte mig av med mjukisbyxorna med hasch-hål i, det dåliga umgänget och var mitt största fan. Hon trodde på mig och gav mig ljus. Jag spelade soul i The Magnolia, alltid med hennes vassa armbågar längst fram.

Hur har du levt på musiken?

– Jag livnärde mig som gatumusiker och weddingsinger med en tusing i näven, gator och torg, sociala och samtal till morsan. Jag saknar det ibland, även om det var hårt. Jag är henne oerhört tacksam och hon har stor del i vem jag är idag, även om det var väldigt kallt ibland, och det gäller även Lou Lou.

Vilka hinder har du stött på under musikkarriären?

– Det största hindret jag stött på i denna cirkus är jag själv. Ingen annan kan beskyllas för mitt handlande och ingen har bett mig göra det här. Det är få förunnat och jag är väldigt stolt över allt jag lyckas med, även om ingen är hårdare kritiker än jag själv.

Över nio miljoner gånger har folk spelat din låt ”Lou Lou”, om en bara räknar Spotify. Vad tänker du om det?

– Det tog slut mellan oss och det enda jag ville var att hon skulle lyssna, älska mig och komma tillbaka. Detta var mitt desperata, innerliga försök till att laga något som var trasigt, men det vet ju alla att det inte går.

– När jag ser att så många människor som känner igen sig i min historia får jag nypa mig i armen och buga. Ödmjukast tack till er, ni är kärlek. Kärlek är kärlek oavsett vad.

Vilken är drömbilden för din solomusik? Hur ser du dig på toppen?

– Jag försöker inte tänka så mycket, planera en dag i taget och inte ta det så allvarligt. Jag är redan på toppen. Jag tror inte jag kommer bli längre än 1.90.

Vem skulle du vilja spela in en duett med, levande eller död?

– Om jag fick välja en levande vill jag jobba med Lana Del Rey. Jag älskar Justin Parker och det är en ära att arbeta med honom. Död skulle det vara Bob Marley. Han är min idol.

Vilket är det svåraste ämnet att skriva om?

– Det är allt bra att uttrycka sina känslor, tror jag. Detta är mina, oavsett färgskala. Jag är väldigt svartvit. Det svåraste ämnet är oftast det man söker, omedvetet och oavsett inställning, om man är som jag. Så det lätta blir det svåraste. Innan och efter gig är det svåra. Väntan före och tomheten efter. Men det är okej. Man får minnas er som älskat.

Vad händer i dig när du står framför mikrofonen?

– När jag står vid micken blir jag känslosam, och det är både fantastiskt och skrämmande, men det är också en stor ära. Någon lyssnar på mig.

Hur länge klarar du dig utan att möta en publik?

– Förvånansvärt länge. Det kallar jag semester, men efter ett tag blir jag nojig att jag tappat det och hamnar på någon strand med ett band som är fulla och kompar mig på ”Stand by me”. Det är så det ska vara.

Dina föräldrar är artister, va? Vad spelar de i dag? Hur inspirerar de?

– De är pensionerade i sitt artisteri, men min far arbetar med mig i produktionen och har skrivit ”Lovers”. Min mor spelar hemma för mormor, Milo och hönsen. Roots rock. Det är fint och min mor är som en vaggvisa. Det är klart att hon inspirerar, som den fantastiska människa hon är. Det mest avgörande för mitt sound är mina föräldrar. Jag minns kyrkan som liten, även om mamma var rabiat vänster och väldigt sekulär.

Har du någon favofestival?

– Jag hatar tält och bajamajor så gärna en stadsfestival. Den med bäst akter? Jag måste säga att Stockholm Music & Arts ser fint ut. Vackra Stockholm, Kraftwerk, Sigur Rós och Lauryn Hill säger det mesta.

– Men om jag måste välja så tar jag Malmöfestivalen. Oftast bra väder, Timbuktu på stora scen och helt gratis. Jag bodde där i några år och minns vad den betydde för kidsen runt Möllan. Många av dom kommer inte lämna Malmö på hela sommaren och det är fint att de har råd att åka karusell …

Hur förbereder du dig för festivalgigen?

– Jag förbereder alla gig på samma sätt, i badkaret med min nackkudde och med ”stör ej”-skylt på dörren.

Vad händer för dig framöver, förutom festivaler?

– Då tänker jag fokusera på att skriva och göra så minnesvärda spelningar som möjligt. Var är mindre viktigt, bara det är en vacker plats med rätt inramning. Jag har bra erbjudanden från många fantastiska platser på jorden, men Way Out West blir det sista jag har i Sverige på ett tag. Sen är det England, Tyskland och Holland och vidare västerut vad jag vet. Och i höst släpper jag mer musik.