GÄVLE. Rent stilmässigt befinner sig Helsingforssextetten mellan två världar, som de ständigt pendlar emellan i temperamentet. Den har en melankoliskt försiktig sida, som yttrar sig i smeksamma gothtoner och dystra arrangemang, samtidigt som gruppen gärna återvänder till sina mer skrovliga dödsrötter för att skapa balans och friktion.
Det ger variation i en återvändande eftermiddagssol. En timme av vredesladdat vemod som i sina bästa stunder parar ihop HIM med den tidigaste upplagan av Paradise Lost och som egentligen skulle må väldigt bra av andra omgivningar och grunder att bygga på än försiktigt dagsljus och en inte helt superpeppad grusplan.
För nog förtjänar Amorphis mer kärlek än så här. Även i en repertoar som tar fasta på senaste albumet ”Under the red cloud” bjuder ensemblen på en känsloladdad metalexkursion som rymmer fler tankar och förnimmelser på en knapp timme än flera andra grupper har i en hel diskografi.
Därför är det så synd att Tomi Joutsens röst skuffas ner under tjocka sjok av bas och klaviatur. Att bemötandet är snarare vänligt och betraktande än rakt igenom deltagande. Och att det här inte är de omgivningar som ger finfin hångelmetal sin mest amorösa täcke att mysa under.

LÄS FLER NYA KONSERTRECENSIONER HÄR!