Det ser ut som hon skulle kunna rusa av scenen precis när som helst de första 45 minuterna.
Den energin använder Lauryn Hill till att få varenda sekund av Stockholmsbesöket att vibrera.

Sittande med en akustisk gitarr i knät är Lauryn Hills mimik och dirigerande av både sina musiker och sin ljudtekniker en omedelbar explosion. Händerna vevar i scenens alla väderstreck. Hon styr och regisserar varje sekund. Studsar på stolen. Rappar sig fram som en ilsken ångvält i ”War in the mind”. När hon efter ”Mystery of iniquity” går av scenen för en kort omriggning ser hon så irriterad ut över den vingliga medhörningen att det lika gärna verkar kunna bli hennes sorti.
För den typen av stilbildande ikon är Ms Lauryn Hill och det märks varje sekund. Kommer hon verkligen? Ska hon gå på i tid? Ska hon stanna på scenen?
Det gör hon, lyckligtvis.
I stället verkar irritationen bli ännu mer bränsle för den redan överhettade konserten. Lauryn häver på bensin. Eldar upp stämningen lika mycket som låtarna stöps om med kraft och frenesi. Hon leker med materialet. Skakar om nästan varje sång. ”Everything is everything” får mer sväng och funk. I en tokhetsig och utdragen version av ”Lost ones” dundrar Lauryn på med sitt ”You might win some but you just lost one” som att hon vill spika in mantrat i skallen på oss. Samma sak i Fugees-låten ”How many mics”. Inte ens ”Killing me softly” lämnas fredad från energi.
Det är i den här dopade frenesin som hon kör över oss, alltid med en perfekt balans och bländande kontroll mellan den soulljuva sången och sin direkt dräpande rap. Tillsammans med sitt lyxljuva band – inklusive körtrio och blåssektion – visar sångerskan varför hon har format och influerat flera generationer. Att Ms Lauryn Hill i det här festivalsnäva setet kan kosta på sig att komprimera den publikfriande och Bob Marley-tunga avslutningen och ändå bara vara en hårsmån från fem plus säger mycket om både spelningen. Och den här smått historiska svenska konsertsommaren.

DU HITTAR FLER KONSERTRECENSIONER HÄR