Helt rätt tänkt. Åtminstone halvvägs.
Lionel Richies största partyhits från 80-talet är små tivolin i sig och således som gjorda för en sommarkväll på Gröna Lund.
Mer sensibla moment funkar sämre bland karusellerna.

”Jag har ett jobb i kväll och det är att spela alla hits” deklarerar Lionel Richie i början av konserten.
Och ja, setet är precis så kraftigt baserat på 80-talsalbumen ”Can’t slow down” och ”Dancing on the ceiling” samt de stora Commodores-låtarna från 70-talet som ni tror.
Jag anar hur resonemanget gick när den 67-årige sångaren, låtskrivaren och estradören från Tuskegee, Alabama bokades:
”Visst vore det härligt med ’Dancing on the ceiling’ och ’All night long’ en varm julikväll på Grönan? Går det över huvud taget att hitta ett bättre soundtrack till ett nöjesfält? Ingen torde kunna stå emot när Lionel mässar ’karamu, fiesta, forever’ eller bakar ut ’Dancing on the ceiling’ med Van Halens ’Jump’”.
Så långt allt gott. När Lionel varvar upp showen i finalen kan man sannerligen inte klaga på underhållningsvärdet.
Särskilt som han är en så sensationellt laidback entertainer. Lufsar fram och tillbaka på scenen och liksom myser sig genom showen, så som nog bara någon med 50 år av softsoulig scenrutin kan göra.
Han berättar om när han lärde Michael Jackson dansa inför ”Billie Jean”-videon och gör några medvetet komiska småfumliga moves. Kvinnliga fans kastar teddybjörnar och Lionel lovar att det inte ska bli någon Lenny Kravitz-incident i kväll, apropå en viss byxspräckning på samma scen i fjol.
Mannen är rolig, helt enkelt. Ibland möjligen roligare än han tror.
Men när han säger att vi är världens bästa publik är det ren rutin, för som så ofta på Grönan märks tydligt att många bara har kommit för de där brakhitsen.
Och Lionel Richie är ju minst lika mycket en balladsångare. Ett nummer som ”Stuck on you” kan vara farligt starka grejer för bara lite stukade hjärtan men fäster aldrig riktigt här.
Tydligast blir paradoxen ”Lionel Richie på Gröna Lund” i ”Three times a lady”, när de mjuka harmonierna blandas med gallskriken från ”Fritt fall”.
Sedan kan jag tycka att en så här ohemult framgångrik artist med så mycket Las Vegas-aura skulle kunna kosta på sig ett större band och lite mer klassisk soulelegans.
Här får vi fem killar i svarta linnen där gitarristen verkar ha beamats direkt från 80-talets sleazemetalscen. Basisten kör nåt slags Skunk Anansie-look. Blåset i Commodores-klassikerna spelas på synth och reggaeutsvävningarna i ”Easy” ångar kanske inte av karibisk hetta.
Så det är tur att Lionel är Lionel. Han charmar omkull oss, och kommer imponerande långt med det.