ROSKILDE Young Thug verkar måttligt intresserad av att uppträda.
Han är snarare här för att visa upp sig.
Längst bort på området och på en av de minsta scenerna uppträder en av världens mest uppskrivna och hyllade rappare.
Arrangörerna verkar över huvud taget ha underskattat publikens törst efter ny r’n’b och hiphop. Den som var sen till konserten med Vince Staples fick stå kvar långt utanför tältet och kisa med ögonen för att kunna se vem som hoppade runt där borta i mörkret. Det var lika svårt att komma fram till spelningen med stjärnskottet Anderson Paak. Och det är inte direkt lättare att pressa sig fram till Young Thug heller.
Young Thug, eller Jeffrey Lamar Williams, får mig att plocka fram en stor och röd penna. Det har inte funnits en lika stor anledning ringa in hans hemstad Atlanta med hjärtan och utropstecken sedan Outkast släppte albumet ”ATLiens” på 90-talet. Musiken låter som om en mycket förkyld Lil’ Wayne sitter och röker och sluddrar i en rymdfärja. Personligen skulle jag kunna åka långt för att få se den enorma ”Digits” och ”F cancer (boosie)”.
Men om Young Thug låter som ingen annan på sina mixtapes är han betydligt mer ordinär live. Han vankar runt i regnjacka framför en dj vars hår måste ha blivit kvar efter att någon städade ur George Clintons funkiga moderskepp.
Basen är tunn, ljudet är lågt och låtarna styckas upp i så många tystnader där publiken ska delta att musiken nästan går upp i rök. Det bästa är när Thug freestylar utan musik. Då förstår man varför man jagar varenda nytt släpp.
Enda gången det hettar till är när han frågar efter is till sin plastmugg med rosa vätska:
”Is? Har du is? Inte? Du? Har du is? What the fuck?”
Någon i publiken svarar med att slänga upp en flaska med Fanta.