Det är som om det vore regisserat. I samma stund som hon kliver ut på scenen ger de sista regndropparna upp. Solen tittar fram igen. Det blir en ganska talande bild för Patti Smiths andra av tre intima konserter på årets festival, en spelning som en varm och öppnande famn.
Men så är sångerskan nästan som en programförklaring för hela Stockholm Music & Arts. Så självklar för festivalens kulturmedvetna musiklyssnare att hon skulle kunna vara en fast programpunkt varje år.
Det märks också vid den proppfulla Trädgårdsscenen. Ständigt vaken publik. Utdragna applåder. Viftande händer. Jubel. Fans som lyssnar koncentrerat på allt ifrån Pattis skämt om sina solglasögon och att prata med solen till betydligt allvarligare tankar om till exempel den brittiske poeten och konstnären William Blake. I Prince-covern ”When doves cry”, en lysande och drivet suggestiv version, går det nästan att se besökarnas gåshud genom tyget på kläderna. Och på få konserter landar kraften i ”People have the power” så rätt hos publiken som här.
Att det är turnéns andra spelning med ett band som strålat samman från världens alla hörn märks aldrig. Patti Smith är knivskarpt och smakfullt kompad, inte minst glänser sonen Jackson Smith på gitarr. Själv vänder hon som vanligt små misstagsbagateller till segrar, sjunger lika inspirerat som dynamiskt och är ständigt den samhällskritiska röst som vi fortfarande behöver.
Om inte mer än någonsin.

DU HITTAR FLER KONSERTRECENSIONER HÄR