NORRKÖPING. Jovars.
Det blir eldar. Gnistregn och fyrverkerier.
En så kallad supershow. Som ändå ligger en bit under det gruppen brukar bjuda på.
En enkel illustration gör det möjligt att spola tillbaka bandet med ganska så exat tre år. Det var precis då Rammstein senast agerade huvudnummer på Bråvalla – och så mycket är inte som då.
Så här skrev jag då om gruppens urladdning över flygflottiljen där i 011-området:
”Ett explosivt dundrande donnerwetter som får det mesta annat att te sig som en ärtbössa bredvid en fälthaubits. Likt myror bredvid en elefant. En Sibyllatallrik kontra en Guide Michelin-prisad delikatessfest, eller en bokstavstrogen Dogmafilm jämte ett dundrande Michael Bay-jippo.”
På ett sätt stämmer det fortfarande. Berlingruppen är alltjämt en braskande visuell upplevelse. Den skickar upp fyrverkerier redan före inledande nya låten ”Ramm 4”, sprutar eld på scen lika mycket som vid mixerbordet och låter frontmannen Till Lindemann hovra över scenen i ”Engel”.
På så sätt gör sextetten vad sen ska. Den fläskar på med en braskande ljusshow, gnistregn och brasor som räcker härifrån till Nyköping. Det är tjusigt, välregisserat och genomtänkt – in i minsta detalj koreograferat likt en Broadwayuppsättning på en festivalscen i Östergötland.
Och visuellt går det naturligtvis hem. Det blir munflambering i ”Feuer frei!”, en kanna svavel över keyboardisten Christian ”Flake” Lorenz i ”Ich tu dir weh” och en frontman som steppar in på scenen till tonerna av öppningsnumret.
Snyggt, tjusigt och på sitt sätt jätteeffektivt.
Men samtidigt är årsupplagan av Rammstein en mer avskalad historia än 2013. Låt vara att ensemblen rotar lite extra i sin låtkatalog – och där hittar exempelvis sällan spelade ”Halleluja” samt en rätt stillastående cover på Depeche Modes ”Stripped” – på många sätt känns det som en iscensättning snare än en unik konsert.
När det hettar till på allvar, likt i en överdramatisk ”Mein hertz brennt” eller en väldigt eldspetsad ”Sonne”, är det braskande underhållning som får ögonen att hoppa ut ur hålorna samtidigt som pyrotekniken slår som en fyr i Östgötanatten. Där hittas en koppling mellan syn och tanke som sprider ut sig här och där under giget, men som bara emellanåt skakar hand med varandra.
Jag har sett dem förr, jag har sett dem med större tankar och utförande. För det här är inte Rammsteins största stund i Sverige.

LÄS ALLT FRÅN BRÅVALLA 2016!