Om det finns någon bortre gräns för hur ljusvacker en spelning får bli kan Sigur Rós mycket väl ha nått den i kväll. Det är så snyggt att musiken nästan hamnar i skymundan.
Men bara nästan.

Det är en utmanande kväll på festivalens största scen. Mogwais dystra filmupplevelse om atomteknikens mörka historia har knappt svalnat innan nästa dova, vemodiga äventyr vecklar ut sig över Skeppsholmen.
Och det är förstås minst lika filmiskt att se isländska Sigur Rós. Bandets imponerande ljusbygge gör varje låt till en ny och bländande show. Ena stunden är scenen som täckt av digital spindelväv. I nästa rullar mörka moln som ett attackerande oväder upp bakom bandet. Eller blir till ett blodrött organiskt skådespel.
Vore det inte för att Sigur Rós musik också kräver full uppmärksamhet skulle den delen av konserten gå oss förbi. Så fint och förtrollat är det. Det dröjer minst en halvtimme innan havet av smartphones som vill fånga allt falnar i sommarkvällen. Då faller också bitarna på plats, samspelet med trions vemodiga men kraftfulla postrock. För den finkalibrerade LED-porren får verkligen Jón Thor Birgissons svävande falsett, stråkgitarren, den dånande lågbasen och Orri Páll Dýrasons trumkonfetti att lyfta ännu mer. Det är bedårande vackert.
Det är svårt att behålla fokus ända i mål sent på en intensiv festivallördag. Islänningarnas musik och visuella frenesi är egentligen en sinnesmaxad utmaning som ensam är nog för en kväll. Men när ”Takk” lyser upp på skärmen inför publikens applåder är ändå första tanken: Jag vill se det här igen.

DU HITTAR FLER KONSERTRECENSIONER HÄR