Startsida / Inlägg

Volbeat är säkra, men hittar inte superlyftet

av Mattias Kling
Volbeat, Michael Poulsen, Rob Caggiano, Bråvalla, Festival
Hoppsan, hejsan vilka getefina eldar det bjuds på i ”Hallelujah goat”. Foto: Stedan Jerrevång

RateVolbeat
Panorama, Bråvalla.
Längd: Strax över en och en halv timme.
Publik: Måhända 20 000.
Bäst: ”Lola Montez”.
Sämst: Det där riktiga lyftet kommer aldrig.

NORRKÖPING. Det är en fröjd att se hur bekvämt bandet har blivit som dragnummer.
Hur nerverna har lugnat sig, hur den egna förmågan får vara bärande och tongivande, samt hur kvartetten med lätthet tar ett ganska så stramt hållet uttryck till headlineunderhållning.
Bra så. Men ändå inte fantastiskt nog.
Egentligen är det numera danskamerikanska bandets karriärresa något av det mer remarkabla.
Första gången jag såg dem, för åtta år sedan, spelade de på en märklig sylta nära Skatteskrapan i Stockholm, intryckta i ett hörn med kanske en kvadratcentimeter var att röra sig på.
På ett knappt decennium kan det som bekant hända mycket. Såväl i karriären som i kunnandet. Ett valpigt band hinner spela sig varmt i kläderna, hittar ett eget tonläge och kan numera prata med en unik röst som huvudnamn på de största festivalerna.
Och likt när de senaste hade samma position i Sverige, på Sweden Rock för två år sedan, tar Volbeat sitt uppdrag på allvar. Förutom en lyxig bildskärm i mitten av scenen vräker de på med explosioner i inledande ”The devil’s bleeding crown”, låter lågorna slicka det stilla regnet i exempelvis ”Hallelujah goat” och sätter hela scenrampen runt trummisen Jon Larsen i brand i huvudsetfinalen ”Doc Holiday”.
Fredagkvällen på Bråvalla är emellertid inte gruppens största stund här hittills. När skyarna öppnar sig någonstans i halvtid trappar publiken av, och Michael Poulsen får anstränga sig extra för att hålla ihop festivalpubliken.
För det mesta går det bra. Även om hyllningen till Elvis nyligen avlidne gitarrist Scotty Moore inför ”Goodbye forever” verkar flyga långt över pariserhjulet som står på andra sidan festivalområdet är frontmannen ovanligt röstsäker och skönt avslappnad i sin position, samtidigt som nye basisten Kaspar Boye Larsen tycks trivas väldigt obekymrat bra i sin position på högerflanken.
På så sätt utmärkt midnattunderhållning. Utan egentliga repertoarsprickor eller riktiga felval från repertoaren. Men inte heller så genomträngande rusigt som bandet kan vara, en riktigt bra kväll.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN BRÅVALLA HÄR!

LÅTLISTAN 1. The devil’s bleeding crown 2. Heaven nor hell/A warrior’s call/I only wanna be with you 3. Guitar gangsters & Cadillac blood 4. Ring of fire/Sad man’s tongue 5. Lola Montez 6. Hallelujah goat 7. Lonesome rider 8. For evigt 9. The gates of Babylon 10. Dead but rising 11. 16 dollars 12. Goodbye forever 13. Fallen 14. Doc Holiday Extranummer 15. Still counting 16. Seal the deal 17. Maybellene i hofteholder 18. The mirror and the ripper

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB