Startsida / Inlägg

Neil Young överträffar allt

av Markus Larsson
Skärmavbild 2016-07-02 kl. 01.45.59
Lugnet före stormen. Efter den akustiska soloinledningen öppnar Neil Young luckorna till masugnen. Foto: Pao Duell/Rockfoto

Rate Neil Young + Promise Of The Real
Plats: Orange scen, Roskilde. Publik: Hela festivalen. Längd: Tre timmar. Bäst: Versionerna av ”Winterlong” och ”Powderfinger” är oförglömliga. Sämst: Varför är inte alla så här bra? Vad har de för ursäkt? Fråga: Vad är det som händer? Hur är detta möjligt?

ROSKILDE. Man glömmer att andas.
Nackhåren reser sig.
Det finns konserter och det finns Neil Young på Roskilde.
Den här kvällen överträffar gubbjäveln allt.
Det börjar försiktigt.
Alldeles i början går två kvinnor runt och kastar frön på scenen.
Sedan går Neil Young lugnt upp i grå flanellskjorta, sätter sig vid pianot och börjar sjunga ”After the gold rush”. Polisongerna når nästan ner till tangenterna. Att nästan 80 000 personer står och tittar verkar han måttligt intresserad av.
Redan där är han hemma. Redan där märks det att konserten inte kommer att bli en spelning i mängden.
Under det korta solopartiet växlar han mellan piano, akustisk gitarr och en tramporgel. Vid ett tillfälle lunkar han hit och dit med händerna i fickorna och blåser i ett munspel, som om han funderar på vilket instrument han ska välja.
Fröna och låtvalen går hand i hand med ett centralt tema i Neil Youngs karriär – miljömedvetenhet, människans rovdrift på moder jord och rena analoga ljud.
Någonstans där börjar man ana var allting är på väg. Men glöm det.
Några personer i skyddskläder sprejar scenen med rök och Neil Youngs nuvarande kompband Promise Of The Real materialiserar sig. Countryartisten Willie Nelsons söner, Lukas och Micah Nelson, ingår i bandet. Ingen av ynglingarna var ens födda när ”Everybody knows this is nowhere” släpptes.
Det sista är viktigt. Allihop i Promise Of The Real har smala axlar och måste ha vuxit upp med Neil Youngs skivor. De har suttit och vridit och vänt på skivomslagen när de växte upp, lärt sig sina första ackord till ”Heart of gold”, skapat sin bild av americana utifrån låtarna på ”Harvest” och ”Rust never sleeps”.
Och de attackerar musiken som de vill sätta sin egen prägel på klassikerna. De spelar med en förståelse och respekt och energi och kärlek som Neil Youngs andra kompband sällan eller aldrig har varit i närheten av.

De hittar smärtpunkterna perfekt i stämsången i ”Human highway” och den sagolika versionen av ”Winterlong”, de får taktbytena och klangerna i ”Words” att skimra, de behärskar detaljerna i balladerna och ”Ragged glory”-kraften i vulkanutbrotten.
Neil Young gör inte bara utsökta låtval. Ambitionen tycks vara ”no fillers, only thrillers”. På något sätt absorberar också den bistra 70-åringen den ungdomliga energin och kraftfältet runt honom. Han verkar vara nyförälskad i sin egen musik.
I ”Love to burn” öppnas luckorna till masugnen. Den existerar i en egen liten värld av otyglade känslor och distortion. Alla på scenen kryper ihop, Neil Young börjar ”Crazy Horse”-vagga fram och tillbaka och inget slutar koka i över 20 minuter. Gitarrsträngar slits ut och svajarmar bryts nästan av.
Versionen av ”Powderfinger” skulle kunna byta plats med den som gavs ut på livealbumet ”W.E.L.D.” – varenda solo är en explosion som lyser upp natten. Och ”Rockin’ in the free world” är i sin tur en sanslös och tung urladdning där Young börjar om och sjunger refrängen en gång till, och en gång till, och en gång till, och en gång till. Sedan börjar han om igen. Alla på scenen söker varandras blickar och flinar och skrattar och utmanar varandra att spela hårdare och högre och utan begränsningar.
Det behövs inga extranummer. Det borde inte finnas något att tillägga. Neil Young + Promise Of The Real har dragit över tiden med 40 minuter. Publiken är lika utmattade som musikerna. Men Neil Young går upp igen och drämmer till med en makalös ”Love and only love” som varar till midnatt.
Alla tar i tills de spricker och går sönder.
Man glömmer att andas. Nackhåren reser sig. Musik blir inte bättre.

Fotnot: Neil Young + Promise Of The Real spelar i Dalhalla, 5 juli.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

LÅTLISTAN 1. After the gold rush 2. Heart of gold 3. The needle and the damage done 4. Mother earth (natural anthem) 5. Out on the weekend 6. Unknown legend 7. Human highway 8. Someday 9. Alabama 10. Words 11. Winterlong 12. Love to burn 13. Powderfinger 14. Mansion on the hill 15. Western hero 16. Vampire blues 17. Country home 18. Everybody knows this is nowhere 19. Seed justice 20. Rockin’ in the free world EXTRANUMMER 21. Love and only love

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB