KOMEDI ”The office” är den brittiska komikern Ricky Gervais ”Definitely maybe” och uppföljaren ”Extras” hans ”(What’s the story) morning glory?”. Den första punkigt oslipad i kanterna, den andra fullfjädrad och lyxig. Scenen i ”The office” när David Brent åker hem och hämtar sin gitarr under en konferens är kanske det största ögonblicket i modern brittisk humorhistoria. Nu tar Gervais, en gång manager åt bandet Suede, sin fiktive trubadurboss ett steg längre och låter Brent släppa ett helt album som soundtrack till den bioaktuella filmen med samma namn.
Albumet med Brent och hans band The Foregone Conclusion är producerat av före detta Razorlight-batteristen Andy Burrows. Målet var att göra en skiva som förutom det uppenbara – är rolig – också har starka melodier, i fotspåren på det fiktiva bandet Spinal Tap.
Låtar som ”Lonely cowboy”, ”Slough” och ”Thank fuck it’s Friday” är bilar, sexsträngare och senoritas hela vägen till Ipswich. En brittiskt kritstrecksrandig cover på americana, där Highway 1 är bytt mot torftiga M25. Brent hinner även rappa, göra en julsång och damma av välgörenhetsreggaen ”Equality street” innan albumet klingar ut. När han rhymar som roligast är det svårt att värja sig:
”Then to Gloucester, I get a Costa/hard shoulder, coffee holder”.
Men även om jag fnissar mig igenom några av de femton spåren är musikalisk komedi är en svårmästrad konst. ”Free love freeway”, ”Paris nights” och ”Spaceman” fungerar inte lika bra krispigt producerade som de gjorde i ett kopieringsmaskinsdoftande konferensrum i Slough.
I mina tidiga tjugos lutade jag mig mot Gervais komedi, som då hade samma funktion som verkligt viktig popmusik. Genom att identifiera mig med karaktären Tim, och genom att se om ”The office” om och om igen på nätterna, stod jag ut med det kontorsjobb jag hade då. Nu räds jag det sorgliga och ömtåliga i att se en idol förvandlas till Weird Al Yankovic. Det återstår att se hur låtarna fungerar i filmens kontext. Men soundtracket är en illavarslande fingervisning om att Gervais borde lämnat David Brent efter ”The office” fantastiska julspecial. Och att spin-offen ”Life on the road” är hans ”Standing on the shoulder of giants”.
BÄSTA SPÅR: ”Free love freeway”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!