POP Ed Harcourts debutalbum ”Here be monsters” var ett av 00-talets finaste. Där den då 24-åriga brittens jämnåriga kolleger ägnade sig åt garagerock i smala jeans eller var ledsna män med gitarr satt Ed lillgammal och drömde om Tom Waits och Randy Newman med en flaska rötjut på pianolocket, endast ackompanjerad av sitt sargade hjärta och en trumpet. Hans album sedan dess har innehållit fantastiska stunder men har som helhet ofta varit våldsamt ojämna och temperamentsfulla på gränsen till utmattande. Harcourt, som på sistone turnerat som pianist i The Libertines, är nu framme vid sin sjunde fullängdsansträngning.
Jag älskar fortfarande Ed Harcourts hest behagliga stämma. Och jag älskar hur vördnadsfullt han trycker ned tangenterna i albumets intro. Svårare att svälja är producenten Mark ”Flood” Ellis (Nick Cave & The Bad Seeds, PJ Harvey och Sigur Rós) sätt att placera hans musik i en katedral av rock. Jag anade oråd redan när Harcourt pratade om att ”göra en skiva som folk kunde gråta, knulla och slåss till” och nämnde favoritbandet Nine Inch Nails. De grandiosa ambitionerna står än en gång mellan Ed Harcourt och lyssnaren. Jag har respekt för att han vill göra spooky teaterpop i plommonstop, att han är lite för begåvad för sitt eget bästa, att hans musikaliska idéer inte ens ryms i den där katedralen som Flood bygger åt honom. Men det är frustrerande när man vet vad han är kapabel till. En av sin generations mest begåvade låtskrivare behöver ju bara en bandspelare och en rec-knapp. Nästa gång hoppas jag Harcourt hyr en producent som uppmuntrar hans inre barpianist, den som än en gång glimtar till i små, förtjusande snuttar.
BÄSTA SPÅR: ”You give me more than love”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!