Startsida / Inlägg

Fem saker Metallica har lärt oss i kväll

av Mattias Kling

Ibland kan slumpen onekligen spela en ett spratt. För ungefär samtidigt som jag satt och filade på ett inlägg om Metallicas medverkan i Spotifys nya dokumentärsatsning så finslipade bandets pr-maskineri ett släpp som rätar ut en del frågetecken som jag pekade på i nämnda inlägg.
Osis för mig. Men desto mer kul, då det visar sig att kvartettens tionde studioskiva (vi räknar naturligtvis bort ”Garage, inc.” och ”Lulu” ur den diskografin) är så pass färdig som den kan bli. Och dessutom kommer nå publiken senare i höst, vilket berättades i ett utförligt pressmeddelande från gruppens högkvarter i San Rafael, Kalifornien.
Och av detta går det att dra följande slutsatser.

Metallica 2016

1. Det når oss om exakt tre månader
Tidigare har bland annat den tyska tidningen Bild spekulerat i att skivan skulle nå butiker och streamingtjänster den 14 oktober. Huruvida det var totalt taget ur luften eller om planerna har ändrats får vi låta vara osagt, men nu är det officiella releasedatumet satt till den 18 november.
Skivan heter ”Hardwired … to self-destruct” och är frukten av ett långdraget arbete som har dragit ut på tiden. När jag intervjuade Lars Ulrich för mer än två år sedan, inför Sthlm Fields 2014, var han noga med att understryka vikten av att få igång inspelningarna så snabbt som möjligt, men som vanligt när det gäller ’Tallica så har det dragit ut på tiden. Ganska så rejält, dessutom. Vilket gör att plattan kommer att släppas mer än åtta år efter sin föregångare ”Death magnetic”, något som också gör väntan mellan releaserna till den längsta i bandets historia.

2. Så här låter första singeln

För att presentera sitt färska material har metalgiganterna valt det rappa titelspåret. För fansen låter det spontant snarare som ett avrundningsspår i stil med ”Damage, inc” (”Master of puppets”) eller ”My apocalypse” (”Death magnetic”). En ganska så snabb thrash-rökare av ett snitt som bandet med största sannolikhet kan skriva med lilltån, men som ändå är intressant då den är ovanligt koncentrerad – och kort. För med en speltid på strax över tre minuter går den emot Metallicas 2000-talsstrategi att gärna fläska till sina låtar en bra bit över fem minuter och stapla riffen på varandra är det här singelspåret avsevärt mer sparsmakat. Vilket troligtvis inte säger något alls om albumet som sådant, vilket ni kan läsa mer om här nedan.

3. Skivan har ett väldigt underligt omslag

Metallica ”Hardwired … to self-destruct”

Säga vad man vill – efter den sobert formgivna svarta skivan (1991) har Metallica valt de mest underliga förpackningar för att lansera sin musik. Minns bara Andres Serrano-konsten som utgjorde konvolutet till ”Load” (ett fotokollage bestående av blod och sperma), något som ser ut som en Photoshopförvrängd bakpotatis (”Reload”), Brian ”Pushead” Schroeders serietidningsstudie ”St Anger” eller ”Death magnetics” järnfilsspån i kistformation.
Även tiondeskivan följer denna märkliga konsekvens. Bortom vanlig metalestetik är huvudpjäsen på skivan ett kollage där medlemmarnas ansikten tycks växa upp från James Hetfields skuldror. I bjärta discokulörer. Och detta under en uppbruten variant av bandets mest klassiska logotyp, en kär vän från dess glimrande 1980-tal. Bisarrt är bara förnamnet.

4. Det blir en väldigt omfattande pjäs

metallica-2016

Även om titelspåret som sagt visar upp ett ovanligt minimalistiskt och kortfattat gäng så är fullängdaren en desto mer voluminös rackare. De tolv nya låtarna är placerade över två cd-skivor och sägs tillsammans mäta runt 80 minuter. Vilket ger en genomsnittlig spellängd på 6,66 minuter (vilket ju förvisso är 7,06, men hur metal är det?). Så det där med att ensemblen återgått till det mer stramt hållna formatet på exempelvis ”Metallica” tycks då rakt inte stämma. Exakt hur dessa en timme och tjugo minuter ny musik fördelar sig mellan de nya kompositionerna – bland de färska titlarna märks bland annat ”ManUNkind”, fyndigt döpta ”Am I Savage?”, ”Murder one” och ”Moth into flame” – får framtiden utvisa, men en sak är säker:
”Hardwired…” är knappast gjord för slentrianlyssning. Som det verkar.

5. Bandet tycks äntligen ha fått till ett bra sound igen

metallica-studio-710

Vissa minns kakburkstrummorna på ”St Anger” med absolut förskräckelse, eller hur volymmaxade ”Death magnetic” fick högtalarmembranen även i den mest tåliga hifi-anläggning att skorra obekvämt och ansträngt.
Det går måhända att lägga skulden för dessa audiofila klavertramp på producenterna Bob Rock och Rick Rubin, men det vore nog att strudsa aningen för mycket inför det faktum att Ulrich och Hetfield de facto godkänt och säkert drivit på mixningen under devisen ”ju högre desto bättre”.
Men skam den som inte kan göra bot och bättring. För den här gången tycks Metallica slutligen ha återvänt till en ljudbild som inte bara sliter och drar i öronen. För även om ”Hardwired … to self-destruct” är producerad av Greg Fidelman (ansvarig för mixningen av föregångaralbumet) tycks de kreativa motorerna ha insett att kraft inte enbart nås genom att skruva alla reglage i botten till distorsionsgränsen. Riktig styrka behöver rymd och dynamik, vilket är precis det som det nya soundet besitter.
Well done, om något.

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB