POP En trevande vandring över radiofrekvenserna. Några sekunder av en amerikansk programledare. En hand som rattar in en sprakig Håkan Hellström. Och så plötsligt ett skarpt och tydligt piano som just har kommit till den svenska nationalsångsraden ”du tysta, du glädjerika”. Men så landar fingrarna fel mitt i ”sköna”. Stämmer ur melodin en falsk halvton. Sångaren slingrar sig fram igen med orden ”vi måste stiga högre, innan vi går under”.
”#10 dream”, öppningen på Håkan Hellströms åttonde album, blir som en tonsatt metafor för ett Sverige som skevar.
Och faktum är att jag inte har hört Hellström så sorgsen på tio år. Men där mästerverket ”Ett kolikbarns bekännelser” även präglades av direkta melodier och att det dystra ofta ändå hade glädjen runt hörnet är den hellströmska euforin betydligt svårare att hitta den här gången. ”Du gamla, du fria” låter både vemodig och uppgiven. Det förstärks också av att Håkan nästan genom hela skivan sjunger i det lågmälda, nedtonade och dovare tonläge som först dök upp på förra albumet ”Det kommer aldrig att vara över för mig” och utvecklades på ep:n i våras. Som i ett av albumets allra starkaste spår ”Öppen genom hela natten”, där låtens stämning och bärande pianotema låter som en tv-serie utspelad i 70-talets New York. Kanske är det åldern, kanske vill Håkan förstärka de nedtonade och sällsamma texterna. Men röstläget klär verkligen honom och albumet.
Håkan Hellström har precis som otaliga artister före honom pendlat mellan sinnesstämningar och ytterligheter. Ibland uppenbara kast. Andra gånger en svag girning åt en annan hamn, men ändå en reaktion på det som varit. Succédebuten som följdes upp av vistolkningar och det sprakande Rio de Janiero-äventyret ”Det är så jag säger det”, som tog Håkan till mörkret på ”Ett kolikbarns bekännelser”. Den Byrds-spralliga Jocke Åhlund-produktionen ”2 steg från Paradise” blev språngbrädan till det större och bredare ljudbygget ”Det kommer aldrig att vara över för mig”.
Därför är det inte konstigt att Håkan i spåren av den makalösa Ullevi-helgen gör sitt allra yvigaste och mest experimentella album någonsin. Tillsammans med framför allt parhästen Björn Olsson och producenten Charles Storm har han sprängt in en rad avigt annorlunda inslag.
”Du gamla (That’s alright since my soul got a seat up in the kingdom)” bygger helt på en 60-talsinspelning av South Carolina-sångerskan Laura Rivers, bara försiktigt arrangerad med spröda, vackra stråkar.
”Hoppas det ska gå bra för de yngre också” är apart men betydligt mer tongivande. Över ett snyggt 80-talsproducerat popdriv samplar Hellström långa stycken ur Christoffer von Platen och Michael Stenbergs 28 år gamla dokumentär ”Den inre hamnen”. Arbetarna, slitet och dåtidens Göteborg ställs effektivt mot samtidens entreprenörsanda och exploatering av städerna. När citatet ”moderna hissar upp och ned” ekar i slutet av det fyra minuter långa låtbygget är det, trots det udda greppet, svårt att inte se låten som en bärande byggsten för albumets dova stämning. Träffsäkert sätter Håkan fingret på krocken mellan den mytomspunna arbetarstaden Göteborg som har varit miljö i så många av hans sånger och storstäders kompromisslösa framfart. Och människorna som kommer emellan.
Men det finns förstås en hel del mer tydliga låtar också. Jag var återhållsamt positiv till ”Hon är en runaway” från vårens hyggliga ep ”1974” men här får den mindre fluff och mer Byrds-glöd som ”Runaway (fri som en byrd)” . Vackra ”Jag utan dig” är en klassisk Hellström-ballad, väldigt närbesläktad med ”Valborg”. ”Din tid kommer” blir självklar i albumformatet och ger nödvändig stadga. Och när hoppfullheten tittar fram blir det flera gånger ett ljus i tunneln. Kanske mest i ”I sprickorna kommer ljuset in” eller när Håkan i ”Pärlor” och kompad av britpopig ”Motorcycle emptiness”-gitarr gjuter mod i alla David som kämpar i mörkret mot Goliat. Båda hör till plattans allra bästa spår.
”Du gamla, du fria” är däremot inget omedelbart album. Långt ifrån. Det är till och med introvert i stunder. Men att Håkan hittar en ny, bångstyrigare riktning där det uppenbara och kommersiellt givna hade varit att tänja arenaartisten Hellström ännu mer är förstås direkt befriande.
Med det kommer skivan knappast vara för alla. En del fans lär bli besvikna, några kommer att efterlysa hits och belackarna kommer få nytt vatten på sin kvarn. Här finns till och med en del öppna mål att slunga bollarna igenom.
Jag hör något annat. Musik som tar tid att nå in i men som tränger in på djupet för att sedan veckla ut sig och gripa tag ännu en gång. En spännande utveckling som tar Håkan vidare från allt som fick vårens ep att kännas framstressad, stagnerad och lite ofokuserad.
”Du gamla, du fria” är ett nytt kapitel. Ett nytt bevis på Håkans Hellströms unika förmåga att alltid hitta och gå sin egen väg.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!