”Det här är ingen rock’n’roll-show. Det är en duokonsert.” Den faktiskt relevanta konsumentupplysningen kommer från Markus Krunegård innan hans sololåtar tar oss till Norrköping, Los Angeles och – precis ovanför backen från scenen – Ringvägen.
Proffsigt följsamma pianisten, köraren och dragspelaren (etcetera) Markus Jägerstedt är enda bandkollegan – förutom då Little Jinder plus två körar i ”Korallreven & Vintergatan˝.
Fördel: Varje svinbra ord hörs. Vi får sjunga med i pärlor som ”Askan är den bästa jorden”, ”Hell yeah Norrtälje” och ”Hela livet var ett disco”. Jag blir extra glad av spår från Norrköpingssonens senaste album ”Rastlöst blod” eftersom jag orubbligt tycker att det är hans bästa.
Nackdel: Rocken blir frustrerad. Krunegård låter bra, roar och orsakar allsång – men gör bara så yviga gester en kan till ett piano. Arm ut, stampa takt, språng bort från micken, tillbaka och lugna ner sig… Inte så yvigt, alltså.
Känslorna i många av Kruneraderna kräver fler instrument och mer ös! Den sprutande energin och rastlösheten finns precis under den där kavajen, det är tydligt. Undertecknad bevittnade den så nyligen som i förra veckan då hans Laakso spelade på en scen precis bakom badhuset. Men i dag tillåter inte formatet och tyvärr ser jag lite av en rockstjärna i tvångströja.

DU HITTAR FLER KONSERTRECENSIONER HÄR