Amanda Bergmans röst imponerar som vanligt, men festivalgiget är ett mysrocktåg utan större intryck eller överraskningar.

När Amanda Bergman öppnar munnen, känns det som att vi tuffar fram i en öppen godsvagn där solen kysser huden medan en sval vind gör allt behagligt.
Rösten är Bergmans största skatt. Den underbara, varma. Sololåtarna är fina också, men live smälter de ihop så att jag vill slumra på gräset. Det hela är så återhållsamt och hon säger nästan ingenting. Jag tittar, lyssnar men lämnas liksom oberörd.
”Falcons” låter utmärkt från Popagandas stora scen, trumpetkompad av producenten och Amason-kompisen Petter Winnberg, då den kommer igång efter att huvudpersonen har pausat och listat ut vilket pianoackord hon ska ta.
En rolig liten tabbe som vi skrattar hjärtligt åt och kommer att minnas – eftersom inget annat anmärkningsvärt stör mysrocktåget.
Konserten är lagom, fin och tyvärr trist.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!