GÖTEBORG. ”Vad är din ursäkt nu? Kött är mord”. Budskapet är stenhårt och glasklart, skrivet på svenska på den största scenens backdrop. Och det är så jävla skönt. Även om vi har hört det hundra gånger förut, ofta från just Morrissey, tål det att sägas igen.
Några vänder bort sina ansikten när vidriga slaktbilder spelas upp. Men sådär ser verkligheten ut, så länge köttindustrin finns kvar. Den går tyvärr inte går att blunda bort. Och det är alltid ett val.
I sådana här fall är popmusik ett alldeles utmärkt verktyg för att försöka förändra samhället till det bättre, genom att nå individer.
Jag älskar popmusik som vill något, argt och envist. Att Way Out West serverar enbart vegetarisk mat, gläder naturligtvis denna arga, envisa, brittiska ikon. ”Ingen död, ingen smärta, ingen tortyr till salu – förutom jag” säger han, innan den över 30 år gamla men fortfarande aktuella The Smiths-låten ”Meat is murder” river igång. Applåd.
Dags att lämna matämnet för denna gång? Kanske en stund. Torsdagens dragplåster tycker inte att vi ska rösta. Ett tveksamt råd, kan jag tycka. Att han inte gillar kungahuset visas med en något barnslig men ändå roande bild på Storbritanniens prins William och Catherine, med texten: ”United King-dumb”, som han har uppmanat Skottland att lämna.
Det förtjänar sägas att den ofta hyllade, ibland hånade popstjärnan är i form i kväll. Med sina 57 år och hälsoproblem i bagaget ser Steven Patrick Morrissey otippat bekväm och glad ut på jobbet.
Kanske för att han gillar Göteborg extra, och lär ha varit hos en vän i staden under ett par dagar före giget. Bland annat för att äta Plopp, verkar det som. ”Thankyou for the plopp. It’s always nice to have a plopp”, säger han i micken (Men hörrudu, är inte Plopp också murder enligt dina principer?).
Han verkar mysa på scenen, men inte så att han slappar. Morrissey svänger på höfterna, håller handen på bröstet vid fraser som betyder mer, gör varje svep med armen på blodigt allvar och sjunger sina texter med en stadig, fin stämma.
När en person lyckas klättra upp på scenen, såklart jagad av en vakt, drar han sitt fan till sig och bjuder på en kram. Livebandet adderar sydamerikanska rytmer till låtar som ”First of the gang to die”. Det är inte helt omtumlande bra, men ändå en välkommen variation mot skiva. Vi får även höra en del av ”Speedway” på spanska, då Morrissey lämnar över micken åt en scenkollega. Lite kul!
Mest dans blir det dock till hits som ”Suedehead” och ”Irish blood, English heart” – även om det aldrig blir något äkta röj. Kanske är publiken lite för stelfrusen i det oturliga höstvädret som festivalen har råkat få över sig? Morrissey brinner inte heller fullt ut. Men han glöder varmt.

LÄS ALLA RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST HÄR!