DÖDSVISOR Sedan debutsingeln ”Nattens barn” för två år sedan har danskfödda Amalie Bruun utgjort en unik röst inom black metal, också i en alltmer uttrycksbrokig och tillåtande scen. Med en snarare trolsk och mystisk än brutal framtoning bär hennes dova ballader ofta på en krypande känsla av obehag, samtidigt som det ofta ges utrymme åt influenser i kärv skandinavisk folkton.
På sitt första livealbum, inspelat i norske målaren Emanuel Vigelands gravkammare Tomba Emanuelle i Oslo, tas detta till sin absoluta spets. Orkestreringen och arrangemangen har klätts av in på benknotorna. Myrkur kompar sig själv på piano och låter emellanåt en flickkör och en försiktigt plockande akustisk gitarr utgöra enda gastkramande garnering. Det ger låtarna från senaste skivan ”M”, som utgör stommen i repertoaren, en extra nervig och hotfull grundklang och respektlöst avviker från allt vad genren brukar vara – vilket inte minst märks i den tjärsvarta versionen av vaggvisan ”Byssan lull”.
Dessvärre blir ”Mausoleum”, likt andra konsertupptagningar av snarlikt snitt, i hemmiljö blott en halv upplevelse. För även om musiken i sig väcker bilder i huvudet bär den också med sig en känsla av hur omistlig tilldragelsen på plats måste ha varit. En känsla som väcker lika mycket sorg och avund som belåtenhet.
BÄSTA SPÅR: Bathory-covern ”Song to hall up high”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!