GÖTEBORG. Det är kanske inte en svit moderna bluessånger om världens orättvisor och krackelerad välfärd som festivalpubliken allra helst önskar av PJ Harvey.
Men stor konst har som bekant aldrig handlat om att ge folk vad de vill ha.

Polly Jean Harvey är i grunden bluessångerska. Förr brukade hon spela Willie Dixons ”Wang dang doodle”. En av hennes nya låtar, ”The minstry of social affairs”, startar i en bit av Jerry McCains ”That’s what they want”.
Och när hon kom fram i början av 90-talet hittade hon naturligt in någonstans i närheten av Nick Caves moderna europeiska blues.
På sina två senaste album, ”Let England shake” och vårens ”The Hope Six demolition project”, har PJ Harvey tagit sitt uttryck åt ett nytt håll, ett slags ”reportagerock” om krigets vansinne, sociala orättvisor och sprickor i det amerikanska välfärdssystemet.
Den nya politiska PJ Harvey skulle ha kunnat skrämma bort delar av sin publik men i stället har skivorna rättmätigt hyllats som något av det allra starkaste som 46-åringen från Dorset gjort.
Och när hon nu kommer till Way Out West är det med en show som mer känns som en föreställning, med tydlig bas i ”The Hope Six demolition project”.
Och egentligen är hon nu mer bluessångerska än någonsin. För det är mörka bilder som Harvey målar, och hon låter även konserten få en sordinerad ton rakt igenom.
Harvey och hennes band av vuxna män i välanvända kavajer, där gamla trogna samarbetspartners som Mick Harvey och John Parish förstås ingår, marscherar in på rad och bygger sedan upp ett set rockmusik baserat på allvar, intensiv närvaro, sparsmakade effekter och dämpat ljus.
Det är inte ens speciellt elektriskt. Harvey ställer hellre trummor och saxofoner i centrum, och spelar rent av en hel del sax själv. Det är lika bra tänkt som det är effektfullt.
Hon säger heller inte ett ord på hela konserten, vill inte bryta stämningen.
Jag älskar när den akustiska tyngden i ”The ministry of defence” sömlöst växlar över till den ljusare tonen i ”The community of hope”. För att inte tala om den närmast jazziga stämningen i ”Dollar, dollar” och den råa kraften i sensationella singeln ”The wheel”.
Men det märks att alla kanske inte väntade sig just den här PJ Harvey-konserten. Det är fredagkväll och regnet som fallit hela dagen ger inte upp under det här giget heller, så trots att PJ Harvey levererar en av sina rent konstnärligt mest imponerande installationer tryter tålamodet på sina håll och leden tunnas ut efter hand.
Så när det väl kommer några snyggt plockade 90-talsklassiker missar många helt enorma versioner av ”50ft queenie”, ”Down by the water” och Harveys kanske mest odödliga blues, ”To bring you my love”.
Laddningen i den, där Harvey sluter ögonen och formligen ryter ur sig orden, är rent hisnande.
Det enda jag egentligen saknar är några låtar till. 76 minuter känns på tok för kort med den här artisten, nu när hon har mer än någonsin att berätta och gör det i en tid som sannerligen behöver lyssna.

LÄS ALLA RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST HÄR!