Startsida / Inlägg

The Libertines värld fortfarande lika vacker

av Per Magnusson
12WOW_The Libertines-deros07
The boys in the band. Foto: Anders Deros.
RateThe Libertines
Scen: Azalea, Way Out West.
Bäst: ”Time for heroes”. ”Up the bracket”. ”Don’t look back into the sun”.
Sämst: Att Pete fortfarande inte verkar må helt hundra.

GÖTEBORG. Med gapande mun och skräckblandad förtjusning ser jag The Libertines overkliga återkomst. Den pendlar mellan magnetisk magi och hotande haveri.
Det är fortfarande toppen av världen eller botten av kanalen.

Det har slutat regna. Över oss hänger bara en tung, grå himmel, som hämtad från ”Withnail & I”, filmen om två arbetslösa skådespelare som sitter och skaver tillsammans i ett fuktigt hus på den brittiska landsbygden. ”Withnail & I” får mig alltid att tänka på Pete & Carl och deras Libertines.
Bandet var för 00-talet vad The Smiths var för 80-talet och Oasis var för 90-talet. De klädde mig och min generation i hattar, trasiga Burberry-trenchs och randsydda vintage-brogues. De fick mig att läsa Emily Dickinson, se filmen ”O Lucky man!” och bildgoogla viktorianska kyrkogårdar. Konserten på Kägelbanan 2003 – när Pete Doherty och Carl Barât välte varandra och varandras mikrofonstativ i 45 minuter – är en av de fem bästa jag nånsin sett.
Jag älskade verkligen mitt Libertines. Deras dröm om utopin Arkadien var en liten religion för mig, naivt som det kan låta. Bara att se bandets backdrop och de två väntande mikrofonstativen på scenen efter ett drygt decennium av inställda konserter (torsdagens inräknad) ger mig gåshud.
Osannolikt nog kommer duon in och sveper varsin shot. De har sina röda, klassiska uniformer på sig. Magin dem emellan är liksom menad. Det är rörande, overkligt och vackert som tusan att se dem tillsammans igen. Det gör inte så mycket att låtarna från albumåterkomsten i fjol inte håller samma nivå som de från bandets två första, undantaget en innerlig ”You’re my Waterloo”.
Men sedan, under ”Anthem for doomed youth”, hotar allt plötsligt att falla sönder. Pete har kastat ut sin akustiska gitarr i publiken. Han verkar ha flugit Ryan Air tillbaka till London, bildligt talat. Men efter pepp från Carl reser sig bandet på nio för en rasande ”Can’t stand me now”.
Via några ouppfattliga mellanprat med burkskratt når konserten, efter att helt oavsiktligt följt den dramaturgiska kurvan till punkt och pricka, sitt klimax.
”Time for heroes”, ”Up the bracket” och ”Don’t look back into the sun” är förtrollande påminnelser om vad som en gång gick upp i crack mitt framför ögonen på oss. Då, när stjärnorna står rätt bakom de där grå ”Withnail & I”-himlarna, är The Libertines fortfarande världens bästa band.

Alla låtarna: 1. The Delaney 2. Barbarians 3. Heart of the matter 4. Fame and fortune 5. Boys in the band 6. What Katie did 7. You’re my Waterloo 8. Anthem for doomed youth 9. Gunga Din 10. Can’t stand me now 11. Vertigo 12. Death on the stairs 13. Time for heroes 14. The good old days 15. Up the bracket 16. Don’t look back into the sun

LÄS ALLA RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST HÄR!

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB