METAL Det är egentligen lika mycket envishet som en fullfjädrad fingertoppskänsla för vad som är exakt lagom opassande som har tagit dalatruppen från Falun till världens största scener. En benhård kontroll av den egna karriären, inte ens i dag lämnar kvintetten över det affärsmässiga till externa bokningsbolag eller managementfirmor.
Sabaton är och förblir en gör det själv-idé på högsta multinationella nivå. På bara ett decennium har den tagit dem från bottenföda på exempelvis Sweden Rock till att tidigare i år toppa nämnda festivals finalkväll. Och detta samtidigt som en stor del av omgivningen har rynkat fisförnämt på näsorna åt deras konsekventa krigskoncept – ovanligt neutralt i sin ideologiska hållning – och bombastiskt högtravande krutmetal.
Åttonde albumet rullar på i högst bekväma hjulspår, om än med en utveckling åt det ännu större och läckrare. Tillsammans med producenten Peter Tägtgren har gruppens kreativa kärnduo, sångaren Joakim Brodén och basisten Pär Sundström, ytterligare lyft fram keyboards i soundet och klär upp de elva nya kompositionerna i körarrangemang av det mest flådiga och lyxiga snitt. Arrangemangen låter polerade med sämskskinn. Bolstermjuka samtidigt som de är voluminöst kraftfulla.
Det är ett Sabaton som vi känner igen sedan tidigare men som ändå bjuder på en, inom det utrymme som stilramen tillåter, hyfsat äventyrlig uppsättning infall. ”The lost batallion” dundrar på med Def Leppard-elektroniska rytmer (naturligtvis samplade från en kulspruta), ”Hill 3234” lånar en brygga från Metallicas ”Creeping death” samtidigt som ”The last battle” är 80-talsromantisk cock rock i direkt linje från Europes främsta succéår.
För det mesta faller strategin väl ut. Om än inte på ett sätt som kvalitetsmässigt lyfter kvintetten till nästa nivå. Precis som på föregångaren ”Heroes” hittar gruppen formen på allvar först i halvtid, strax efter Jon Shaffers radioteaterpaus ”Diary of an unknown soldier”. I följande låtar faller traditionen och äventyrligheten bekvämt på plats bredvid varandra. Titelspåret bärs fram av samma vemod som ”Hearts of iron”, rappa ”Rorke’s drift” letar sig tillbaka till den snabbfotade energin på exempelvis ”The art of war” (2008) medan ”Winged hussars” har ett lika busenkelt som genialt keyboardriff som är omöjligt att tvätta ur medvetandet.
Det finns med andra ord inget på ”The last stand” som talar emot att Sabatons segertåg kommer fortsätta gå som på räls.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!