ROCK Skavsår i tillvaron borde kunna uppstå efter 25 år i samma band. Undvik det genom att säga upp repan, sälja instrumenten, tonsätta stumfilm, kränga korv och cyklar, ringa Popkollo, låna utrustning från privatpersoner längs vägen och kapa orkestrar.
Fast en sådan omväg pallar nog bara Bob Hund.
De ihärdiga rockarbetarna tycktes rea ut sin själ som om allt skulle bort men nu sjunger Thomas Öberg att ”det här är på riktigt/Inget jävla försök”, att ”underklassens clown är bäst i klassen”, flikar odramatiskt in ”hen” och sätter det handsktäckta pekfingret på ett rastlöst samtidsmantra: ”Var som helst, men inte här/När som helst, men inte nu”. Bob Hund-själen finns definitivt kvar.
På ”Dödliga klassiker” är Bob Hund fortfarande underdogens vän och den dansanta poppens kompis, men sextetten ekar också lite av det nyerövrade finrummet.
Ett filmiskt, dramatiskt orkesterintro avlöses av vrålig rock, poesi och naivt jingliga hitmelodier som tvingar punken upp ur källaren, in i en färgglad karneval. Det blir en fräsch tidsresa. Med sitt åttonde album bevisar Bob Hund att de är ett av Sveriges absolut bästa band.
BÄSTA SPÅR: ”Underklassens clown”, för det är så mycket Bob Hund. Eller ”Rocka billigt” från 05:39.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!