I dag är det exakt 30 år sedan hårdrocksvärlden förlorade några av sina flinkaste fingrar.
När basisten Cliff Burton miste sitt liv längs med E4 i Småland sände han inte bara en våg av sorg genom en stadigt växande skara fans – hans bortgång orsakade också ett trauma i Metallica som gruppen lämnade obearbetat i decennier.
Redan vid sin död var han en av hårdrocksvärldens mest innovativa basister och tongivande musiker, och hans arv kommer för alltid leva vidare.
För att högtidlighålla minnet av en unik person och metalarkitekt väljer vi i dag fem fakta som du kanske inte visste om Clifford Lee Burton.

1. Han fick Metallica att byta hemstad
Det unga och hungriga bandet Metallica hade verkligen inga sötebrödsdagar i början av karriären. Även om det jobbade ambitiöst så var deras musik aningen för våldsam och oborstad för den då helt glamfixerade musikscenen i Los Angeles. Deras förbandsgig till exempelvis Ratt väckte föga uppskattning bland den hår(d)sprayade publiken på klubbarna runt om i hemstaden, och det var först när de gjorde ett gig i San Francisco som gruppen slutligen fick ett bemötande som närmade sig dess egen entusiasm.
Metallica hade blivit blixtinkallade för att ersätta Cirith Ungol på en Metal Massacre-gala, ihopsatt av Metal Blade-chefen Brian Slagel, och de inresta musikerna blev golvade över att folk i en stad så långt borta fattade vad de höll på med – och kunde låtarna på deras legendariska ”No life ’til leather”-demo.
Men det var inte den spirande Bay Area-scenen som fick James Hetfield, Lars Ulrich och dåvarande gitarristen Dave Mustaine att styra flytlasset norröver mellan december 1982 och mars 1983, i stället var det den då nyrekryterade basisten Burton som fick bandet att relokalisera sig till den stad som sen dess har utgjort dess hembas genom att ställa ultimatum: Ville de ha honom som medlem var de tvungna att komma till honom. I Los Angeles var det bara fjollig hårdrock som gällde, något som fick Mustaine att hävda att ”glam” egentligen var en förkortning för ”gay Los Angeles metal”, och uppe i avslappnade San Francisco fanns en bättre grogrund för den för tiden högst våldsamma musikstil som Metallica spelade via band som exempelvis Legacy (senare Testament), Exodus och Possessed.
Därför blev det också Metallica som kom till Burton, i stället för tvärtom. Efter att ha sett den vilt headbangande basisten med bandet Trauma i hemstaden kontaktade Ulrich fyrsträngaren och bad honom träda in som ersättare till Ron McGovney. Burton tackade först nej till erbjudandet, men sen Hetfield, Ulrich och Mustaine gått med på att omlokalisera verksamheten till The Bay Area gick han till slut med på att träda in som medlem i Metallica.
Och resten är, som det brukar heta, ren och skär metalhistoria.

2. Hans musiksmak låg ofta långt ifrån metal
Medan Metallicas ständiga kärnduo, trätobröderna James Hetfield och Lars Ulrich, fördes samman av en unison kärlek till brittisk heavy metal och amerikansk punk hade deras basist en avsevärt mer avslappnad syn på vad han la på skivtallriken om kvällarna. I stället för att kasta sig med namn som Tygers Of Pan Tang, Venom, Iron Maiden, Diamond Head och Budgie stack Burton aldrig under stol med sin kärlek för Lynyrd Skynyrd, Blue Öyster Cult, Rush, The Eagles, Yes – och Simon and Garfunkel. Även om hans beundran inför de sistnämnda aldrig hördes direkt i det han komponerade för Metallica blev han ändå tongivande genom att lära de andra medlemmarna om harmonier och musikteori, såsom klassiskt skolad han var. Lyssna bara på de instrumentala basmonstren ”The call of Ktulu” (”Ride the lightning”, 1984) eller mästerverket ”Orion” (”Master of puppets”, 1986) så förstår du vad jag menar. Där Hetfield och Ulrich stod för muskler och svett kom Burton med det sofistikerade och progressiva anslaget som kom att ta allt större plats i bandets sound.

3. Han var en väldigt udda figur i scenen
Förutom att han mer eller mindre revolutionerade vad en heavy metal-basist förväntas hålla på med var Burton något av ett unikum på många andra sätt. De som på ett eller annat sätt träffade honom under de fyra år han hann spela med Metallica vittnar om en humoristiskt lagd person, smart och påläst – och egensinnig som få.
Så här säger producenten Flemming Rasmussen om honom:
– Cliff var väldigt cool och avslappnad. Extremt vänlig och kul att umgås med. Han var exempelvis den enda på den tiden som klädde sig i utsvängda jeans. Han gillade dem och om någon dissade honom för dem sa han bara att han skulle fortsätta bära dem tills de blev trendiga igen. Han brydde sig inte.

4. Han var något av ett underbarn, även vid sidan av musiken
Liksom så många begåvade människor hade Burton förmågan att verkligen gå in för saker. När han på allvar började spela bas på en mer seriös nivå, när han nyss hade fyllt tonåring, arbetade han sig snabbt igenom en lång rad av musiklärare som han snabbt gick om i utvecklingen och tvingades byta ut mot någon mer kunnig.
Till detta kommer att han också ha haft ett väldigt gott läshuvud. Hans mamma Jan Burton har berättat att den unge Cliff hade två huvudsakliga hobbyer – spela musik och läsa.
– När han gick i tredje klass fick han göra ett läsförståelsetest som visade att han var på samma nivå som en som gick i elfte klass. Dessutom var han alltid populär och hade massor av vänner.
– En sak han avskydde var att ljuga. Han berättade alltid sanningen. Ibland tänkte jag bara ”Åh, Cliff … du behöver ju inte vara så ärlig”. Vi pratade om det en gång och då sa han ”Jag vill inte ljuga för folk. Jag gillar inte att ljuga”. Han trodde benhårt på att man skulle vara sig själv.

5. Han var något av Metallicas ledare fram till sin död
Även om det är den ständiga hatkärleken mellan Hetfield och Ulrich som har, på gott och ont, ända sedan starten varit något av själva drivmedlet i Metallica så går det inte att underskatta Burtons roll i gruppens tidiga framgångar. Med tanke på att han var lite äldre än sina bandkamrater, basisten är född 1962 medan kollegorna anslöt ett år senare, antog han snart rollen av storebror när han rekryterats till det då ambitiöst hårdsupande gänget och flera som på ett eller annat sätt har stått Metallica nära har vittnat om hur mycket hans medmusikanter såg upp till och respekterade Burton. Inte nog med att han, som tidigare har nämnts, faktiskt via klassisk skolning kunde skriva stämmor och analysera musik ur en teoretisk synvinkel imponerade på de mer instinktivt drivna Ulrich och Hetfield – hans intellekt och eftertänksamhet gjorde att han blev en viktig ideolog på vägen mot världsherravälde.
Ett exempel: Bandets debutplatta skulle ursprungligen hetat ”Metal up your ass” och saluförts via ett iögonfallande konvolut bestående av en toalettstol och en kniv, men dessa planer stötte av förklarliga skäl på patrull hos skivbolaget som såg en möjlig bannlysning från skivaffärerna som följd. Cliff mötte detta besked med orden ”Just kill ’em all, man!” – och därmed var saken klar.

Källor: Metal Hammer, Joel McIver ”Justice for all: The truth about Metallica”, Aardshock, Wikipedia, Loudwire, Ultimatemetallica.com.

LÄS ÄVEN: 30 år sedan Metallicas svåraste motgång: ”Burtons död formade mitt öde”