Här kommer en personlig åsikt. Den norska låtskrivaren och sångerskan Jenny Hval är en av de coolaste vi har här i Norden. Konstpop, en tolkning av folkmusik eller något experimentellt som kan jämföras med Laurie Anderson? Jag tycker att du ska ta blunda för etiketter och bara lyssna. Tips här.
Artisten som började sin bana vid mikrofonen i ett gothmetalband har därefter gjort solomusik med röstexperiment om bland annat sex och könsidentitet. På fredag släpper hon sitt sjätte album, ”Blood bitch”.
Jenny Hval kallar skivan ”en undersökning av blod. Blod som spills naturligt. Den vita och röda toarullekedjan som binder samman oskulderna, hororna, mödrarna, häxorna, drömmarna och älskarna”.
Albumet streamas faktiskt redan på sajten NPR. Förslagsvis lyssnar du medan du läser den bloggexklusiva intervjun nedan. Jenny Hval pratar om att sjunga om sex, om ”den allseende vaginan”, inspelningens förbannelse, höstturnén och att skrika ovanpå radiohittig musik.

Hej Jenny Hval! Vem är Jenny Hval?

– En känslig nörd med stora idéer.

Varför behövde du skapa detta album?

– Jag började jobba med Lasse Marhaug, medproducenten, inför mitt förra album ”Apocalypse, girl” och i den processen inledde vi ett väldigt intressant samtal om albumformatet – det skulle kunna vara som en film! – och hur en spelar in ljud.

Vad var lätt och svårt bakom plattan?

– Det var väldigt lätt att göra den. Den gjorde nästan sig själv! Om någonting, var det en konstant följd av avbrott som fick oss tro att det vilade en förbannelse över inspelningen – bilar gick sönder, influensa vid ett väldigt obekvämt tillfälle, utrustning gick sönder eller funkade bara inte… och så vidare. Det slutade bra, alltihop.

Vilket texttema är det viktigaste, enligt dig?

– Kanske temat om blod som ett mystiskt språk eller en åtråns röst. När jag säger: ”Jag måste hitta nån slags konstform som jag kan kalla mitt blod”, kanske det är vad jag är ute efter.

Är det viktigt att sjunga om sexualitet? Känns det svårt?

– Det är viktigt för mig, och lätt för mig också. Jag jobbar med vilka ljud som än kommer ut ur min mun. Jag skulle säga att den mesta popmusiken handlar om sexualitet på ett eller annat sätt…

Vilken är den konstigaste kommentar du har fått på ämnet?

– Den härligaste kommentaren jag har fått kom i formen av en portmonä som någon gjorde åt mig förra året, med orden ”vagin savant” på. Hon översatte det för mig som ”den allseende vaginan”, vilket jag tycker är så fantastiskt. Jag tog med det i en låttext på ”Blood bitch”.

– De flesta konstiga negativa kommentarerna är väldigt generiska, som ”du behöver bara få ligga” eller ”du är besatt av sex”. Jag önskar att de negativa personerna kunde bli lite mer kreativa.

Känner du ett ansvar som artist, att uttrycka feminism?

– Jag känner ett ansvar att säga det som känns viktigt …

Testade du något nytt när du skapade soundet på skivan?

– Min nya favoritsak var att skrika ovanpå en generisk EDM-bakgrund. Jag hittade också några gamla ljud som jag manipulerade, och skaffade en ny synth som vi gjorde många av ljuden med – en Arp Odyssey. Jag tror jag vill ta med mig den synthen i graven.

Vilka livshändelser påverkade albumet?

– En rejäl mängd turnerande … Återknytande till kultfilmer. Flytta till ett annat hus. Sakna Oslo. Resa med en grupp fantastiska, väldigt kreativa kvinnor. Connecta.

Vad handlar singeln ”Conceptual romance” om?

– Den är min Chris Kraus-besatthet. Jag ville bara komma nära hennes språk. Jag ville också skriva något väldigt vackert.

Vilken musik lyssnar du själv helst på?

– Sådan som överraskar mig. Sådan som jag hittar av misstag på Youtube. Sådan som jag ser på en liten klubb i Oslo.

Många av dina nya låtar är inte helt feelgood eller lättlyssnade…

– För mig är de det!

Men försöker du ibland att göra mer enkla, standard-poprocklåtar som radiostationer skulle älska?

– Det känns som att jag gör det hela tiden, med ”Female vampire” och ”Conceptual romance”, till exempel. Men sen inser jag att jag inte har gjort det, när jag hör vad som faktiskt spelas i radio. Och jag tänker att jag inte gör, och inte kan göra, sådan musik. Men jag kan försöka att skrika till den.

När spelade du senast i Sverige?

– I oktober/november förra året. Det var kul! …

Hur känner du inför den kommande turnén?

– Den blir enklare och mörkare.

Vem vill du ska lyssna på dina verk?

– Vem som helst som kommer att gilla åkturen.

Behöver vi mer oljud i populärmusik?

– Musiken vi behöver är redan här, vi behöver bara hitta den och höra den.

Jenny Hvals turné slår ner i Sverige i december: Stockholm den 15/12 och Göteborg den 17/12.